Väntan

Jag sitter och väntar på leverans av min nya dator. Jag fick ett email i fredags som sa att leveransen skulle ske mellan 08:00 och 12:00. Nu är klockan 10:13 och den är inte här ännu.

Jag HATAR att vänta. Jag är urdålig på att vänta, speciellt när jag ser fram emot det jag väntar på. Omedelbar behovstillfredställelse det är jag det. Hur otroligt naivt speciellt vid min ålder, men inte desto mindre den jag är.

Jag skulle kunna jobba, eller städa, eller sätta på en tvätt, eller göra något annat nyttigt, men inte då. Jag väntar. Aktivt. VÄNTAR.

Jag försökte jobba men allt jag kunde tänka på var hur otroligt långsam min dator var, och hur ofantligt mycket snabbare den dator jag skall få kommer att vara, den datorn som inte har kommit ännu, den datorn som jag väntar på. Och väntar.

Varje gång jag hör en bil hoppar jag upp och stirrar ut genom fönstret för att se om det är min dator som kommer. Men det är det aldrig. Aldrig någon gång. Den kommer säkert aldrig någonsin. Jag försöker hålla hoppet uppe men just nu tror jag att jag aldrig kommer att få min nya snabba dator. Men jag väntar. Och väntar. Och väntar.

Ridtur

I förra veckan red jag min häst för första gången i Richmond Park. Det var en fantastiskt fin dag, mild och strålande solsken. Min häst är ganska ung, totalt ovan vid att ridas ute och med ett mycket milt bett i munnen. För er som inte talar häst kan jag säga att bettet är det som sitter i munnen på hästen och som fungerar som styr och hastighets kontroll. Oftast.

20 minuter in i Richmond Park bestämde sig min häst för att det där med frisk luft och lummiga träd inte var för henne, så hon sprang hemåt. Jättefort. Jag gillar att rida, faktiskt är att jag älskar att rida, men nu så här efteråt kan jag erkänna att sitta på 600 kg okontrollerbara muskler som springer så fort att det fladdrar i kinderna inte är så himla kul. Det är faktiskt bara kul när man vet att man kan stanna om man vill. Och det var uppenbart att det kunde jag inte. Det slutatde med att jag släppte vänster tygel (snöret som sitter fast i bettet som man håller i), och tog tag i höger tygel med bägge händerna och drog för kung och fosterland. Vilket löjligt uttryck...det hade ingenting med kungen att göra, jag drog helt och hållet för min egen skull.

Den killen jag var ute och red med jobbar i stallet där min häst är uppstallad. Han var kolugn hela tiden och ursäktade henne med att det var nytt för henne, att hon är väldigt ung osv, så jag bad honom rida henne dagen efter. Jag sa att han kunde stoppa vad han ville i hennes mun bara han tog ut henne. Jag skyllde naturligvis på att min mamma var här så att jag inte KUNDE rida dagen efter, men jag tror inte att jag lurade honom det minsta.

Dagen efter ringer han glad i hågen och säger att han just varit i parken med min häst och att hon hade varit jätte duktig. Inte legat på bettet en enda gång! Han hade ridit henne i någonting som heter Gag på engelska och är ett bett med hävstång. Alltså enormt skarp, antagligen den absoluta motsatsen till det bettet jag hade ridit i. Jag blev jätteglad att det hade gått bra, och samtidigt blev mitt ego lite tilltufsat. Jag insåg till min egen förvåning att det jag hade velat skulle hända, var att han skulle ringa mig och säga "Nu har jag ridit, det var det värsta jag varit med om, nu FÖRSTÅR jag hur ortroligt fantastiskt DU rider". Men det sa han inte så jag fick nöja mig med att det gått bra.

Nu har jag ridit ett par gånger själv, med Gag, och hon är faktiskt jätteduktig. Så jag är nöjd fast att ingen kommit på än hur fantastisk bra jag rider :)

Lös och ledig

Min mamma är här, hon kom igår. Det är otroligt mysigt att ha sin mamma hos sig tycker jag. Som tur är har mitt jobb inte kommit igång hemma ännu så vi har massor av tid tillsammans.

Annars börjar livet falla tillbaka från hysterisk aktivitet till normal lunk äntligen. Det är helt otroligt vad mycket som måste göras när man flyttar. Om man som vi dessutom envisas med att byta land också så blir det extra mycket.

Nu när jag tänker efter så förstår jag inte riktigt hur jag skall ha tid att jobba alls. Hästen tar ju en del tid, och hunden med nu i och med att hon inte är välkommen på stallet. Sen har jag ju yngsta sonen och hans hobbies, intressen och läxor. Pussa på äkta maken är också en syssla som inte får prioriteras bort eller undervärderas. Om jag har tid över borde jag städa och tvätta och sånt, men laga mat gör jag bara inte. Tur att jag har svart bälte i take away . På tal om det, denna staden VET hur man behandlar sina invånare för 90% av alla ställen med take away har HOME DELIVERY!!!! Perfekt, kan inte bli bättre.

Hur i hela världen jag dessutom skall passa in en åtta timmars arbetsdag fattar jag inte. Någon har sagt "Om du vill ha gjort något snabbt, ge det till någon som är upptagen." Jag hoppas att det är sant, att ju mer man gör ju mer får man gjort, så jag kan göra allt jag vill och jobba med. Men jag måste erkänna att det är väldigt skönt att gå hemma just nu. Det slog mig just att jag kanske skall kalla mig mamma ledig, för nu är jag ju ledig från barnen med på dagarna. :)

Shoppa i London

Idag har vi varit och storhandlat. Det var nästan som ett helt litet äventyr. Vi kollade på nätet var närmsta stora mataffär låg, checkade vår A-Z* och åkte iväg. Tur att jag har tränat på att köra på löjligt smala gator på fel sida av vägen i fem år, för London är ingen semester att köra bil i kan jag lova. För att hålla en icke Londonbo riktigt på tårna så har London ** inga raka gator. Om man kör fel kan man inte bara köra en fyrkant för att ta sig tillbaka tills dit man var, nej icke då. Alla gator snirklar sig fram i de mest intrekata krumbukter. Om New York ser ut som en chackbräda ovanifrån så är London närmast att jämföra med ett ormbo. Och jag överdriver inte. Som extra grädde på tårtan så byter de flesta gator namn mitt i. Om gatan är lång, så kan den byta namn flera gånger. A-Z är numbera min bästa vän.

När vi tillslut hittade vår affär shoppade vi som galningar. Utbudet var suveränt och delikatesserna var urfräsha. Vi laddade bilen full och körde hem nöjda i hågen.

Inte förrän vi kom hem insåg jag vårt misstag. På ön hade vi en enormt stor amerikans fridge/freezer, det har vi inte här. Vad dumt det kan bli. Å andra sidan har jag spenderat hela kvällen med att käka allt som kunde bli dåligt av att inte stå kylt. Så inget ont som inte har något gott med sig.

* En hel bok med kartor över London.
** Inga andra städer i England heller nu när jag tänker efter.

London

Vi fick internet idag. WHOHOOOOOOOOOOOOO!!!!!!!!! Jag har faktiskt haft abstinens, sorgligt men sant. Nu har vi bredband, riktigt bredband. På den lilla ön var isdn det snabbaste man kunde få, nu har jag 4 Mb helt själv. Life is goooooood :)

Flytten har varit långsam och omsidig, men mer om det senare. Jag väntar fortfarande på att hästen skall komma. Enligt transportfirman skall hon dyka upp antingen på tisdag eller onsdag. Dessutom väntar jag på bitar från jobbet som måste installeras innan jag kan börja/fortsätta jobbet. Jag hoppas att det tar åtmistone en vecka till innan dom grejorna är fixade så jag kan ha några dagar med mycket riding :)

Ester är med, men Hugo stannade på ön. En av mina vänner ville absolut ha honom, och livet i en storstad är inte det bästa för en valp.

Jag och yngsta sonen gick ut och skulle handla jeans till honom häromdagen. På väg över bron slog det mig att vi var på väg in i Hammersmith, för att köpa jeans. Fick en surreal känsla. Man shoppar i Hammersmith när man är på semester, inte när man har bråttom och skall ha ett par bogstandard jeans...eller hur? Jag vänjer väl mig antar jag.

Uppdatering

Onsdag om en vecka går flyttlasset. Vi packar in böcker, möbler, aliens och småknytt i en lastbil och tar färgan till fastlandet. Det låter väl enkelt, eller geschwint som min mamma hade sagt. Faktiskt är att det är enkelt, så varför känner jag mig då så himla rädd. Och jättesugen. Och vemodig. Och otålig. Tänk att alla dom känslorna kan rymmas inuti samtidigt.

Jag vet att vi har gjort rätt val, samtidigt som det känns vemodigt att lämna denna ön. När vi flyttade från Sverige visste jag att vi skulle tillbaka dit, inom ett år eller 50, men tillbaka hem flyttar man ju alltid. Nu är det tvärtom. Jag vet att vi aldrig mer kommer att flytta tillbaka hit, och jag kommer att sakna ön, faktiskt.

Jag undrar hur London kommer att kännas nu som vuxen. När jag bodde där som 20-åring tyckte jag det var fantastiskt. Nu är livet och kanske framförallt förväntningarna på livet annorlunda emot då. Jag undrar också hur min yngsta son kommer att få det. Och hästen, hur skall det gå för hästen!

Det kommer att bli väldigt skönt att bo i en stad igen ialla fall. Känns skönt att kunna gå och shoppa och köpa det man vill, istället för att köpa det som finns lixom.

Hur som helst är allt klart för flytt nu. Förutom att huset fortfarande är osålt. Om någon vet någon som vill ha ett hus på Isle of Man så ge dom denna länken.

Som björn*

I det här livet är jag en kvinna. I mitt nästa liv skulle jag vilja bli en björn.

När man är en björn måste man gå i ide. Man bara sover i sex månader. Jag skulle kunna leva med det.

Innan man går i ide måste man äta kopiösa mängder mat. Jag skulle kunna leva med det också.

När man är en björnhona så föder man sina ungar(som är valnötsstora) i sömnen. När man vaknar är ungarna halvt uppvuxna, gulliga, kramgoa björnungar. Jag skulle absolut kunna leva med det.

När man är en mammabjörn vet alla att man menar allvar. Man klappar till vem som helst som stör ens ungar. När ungarna blir irriterande klappar man till dom med. Jag skulle definitivt kunna leva med det.

Om man är en björn så FÖRUTSÄTTER ens partner att man vaknar med en morrning. Han FÖRUTSÄTTER att man har håriga ben och ett överflöd av underhudsfett.

Japp, jag skall bli en björn.



*En kompis skickade denna till mig på engelska. Jag var helt enkelt tvungen att dela med mig. Tyvärr vet jag inte vem ursprungsförfattaren är men översättningen är min.

mrs Bucket

Jag har varit på middag med mrs Bucket från TV serien "Keeping up apperances". Ja, det var ju inte hon på riktigt, det var hustrun till en av min mans arbetskamrater, men hon var precis som mrs Bucket, på pricken. Yngsta sonen var också med och det är en middag han sent kommer att glömma.

De hade valt resturang. En dyr fransk resturang. Mrs Bucket beställde naturligtvis in sin mat på franska, medan hon sneglade på mig som för att försäkra sig om att jag hörde. Jag beställde min mat på engelska och fick ytterligare ögonkast av mrs Bucket, något missnöjda men ändå nöjda lixom. När maten kom in hade hon beställt musslor till förätt. Hon åt aldrig sina musslor, petade lite bara medan hon konverserade på ytterst "proper english".

Sedan kom huvudrätten in. Hon hade beställt kycklinglår, och till dessa hade hon beställt pommesfrites. För att vara ärlig måste jag väl erkänna att jag egentligen också är en snobb, för när hennes pommesfrites serverades tänkte jag att det är kanske inte är pommesfrites jag mest förknippar med en fin resturang. Speciellt inte denna sortens pommesfrites, samma sort som serverars på Mc Donalds, den smala långa typen.

Efer en liten stund började hon pilla med pekfingret i sina pommesfrites. Samtalet avstannade och all vår uppmärksamhet vändes mot mrs Bucket. Jag trodde först att hon höll på att städa sina pommesfrites, men sen kallade hon plötsligt till sig kyparen och sa med sin förnäma engelska.

"These chips are to short. Please take them out."
"To short?", undrade kyparen aningen förvirrat.
"To short!", snäppte mrs Bucket och vände sig demonstrativt bort från kyparen.

Väluppfostrad som jag är så skrattade jag inte högt utan slet istället upp servetten och försökte så gott jag kunde kväva skrattet. Sen fick jag syn på yngsta sonen, högröd i ansiktet av tillbakahållet skratt, och mannen som febrilt försökte hålla tillbaka sitt. Så där satt vi tre och kämpade febrilt med att inte skratta högt medan den stackars kyparen var och hämtade nya pommesfrites. Och inte vilka pommesfrites som helst, utan långa pommesfrites. Man kan ju inte äta korta pommesfrites, det vet ju alla.

Sen dess är "pommesfrites" allt man behöver säga för att reducera min yngsta son till en hög på golvet vrålade av skratt.

Lördags godis update

De ringde just från Estate Agents. Familjen som var där i lördags vill komma tillbaka för en second viewing!!! De där britterna är tuffare än man kan tro :)

Lördags godis

I fredags ringde de från mäklaren och frågade om det gick bra med en visning klockan 13.00 på lördag. Jag svarade att det gick bra. Tio minuter senare rindge de igen och frågade om det gick bra att ha visningen klockan 16.00 istället. Jag svarade att det var helt ok med klockan 16.00 istället.

I lördags städade vi alltså hela dagen. Det är helt otroligt vad mycket som behövs göras när man ser på sitt hem med "andras" ögon. Klockan 14.00 ringde det på dörren.
Det var en mäklare som blev ytterst förvånad när jag talade om att visningen inte skulle vara förran 16.00. Han ringde sitt kontor och det visade sig snart att mycket riktigt, visningen var klockan 16.00 och dessutom med en annan mäklare, inte den killen som nu var där. Mäklaren ursäktade sig och lämnade mig och maken till fortsatt städande.

Strax innan fyra lämnade jag över hundarna till goda grannen. Mina hundar är bägge väldigt snälla, men de låter som dobbermans när någon ringer på dörren. Jag ville ju göra ett gott intryck på en presumtiv köpare, inte skrämma halvt ihjäl dem, så jag hade kommit överens med den gode grannen om att lämna hundarna hemma hos honom medan visningen pågick.

Prick klockan 16.00 ringde mäklare nummer två på dörren. Sen satt vi där tre vuxna och försökte konversera medan vi väntade på den presumiva köparen att dyka upp. 16.30 gav vi upp. Mäklaren ursäktade sig och åkte därifrån. Jag gick in och hämtade hundarna hos grannen och mannen började laga middag. Yngsta sonen kom hem med tre av sina alien kompisar. De gick in på hans rum och spelade musik. Tung rapp är melodin för ögonblicket, spelat på en volym som han vet är precis gränsen för vad jag och pappan står ut med. Jag satte på TV i vardagsrummet på en volym som skulle dränka rappmusiken och dessutom nå ut till köket där jag och mannen delade på en öl medan han lagade maten.

Då ringde det på dörren igen.

Båda hundarna skäller som besatta. Yngsta sonen skriker "I am coming, I am coming" och dånar nedför trappan tillsammans med sina tre vänner. Han fläker upp dörren och båda hundarna rusar ut skällande som besatta.

Utanför står en presumtiv köpare tillsammans med sin hustru och två döttrar. Alla fyra ser klart tagna och lite rädda ut.

För att göra en ganska lång historia något kortare så slutade det med att de faktiskt vågade sig in tillslut. De hade blivit tillsagda att visningen var klockan 17.00. Vi kastade ut alla aliens, stängde av TV, stereon och spisen och visade runt i huset. Men jag tror att det var försent. Jag tror att de var övertygade om att de hade kommit till ett "madhouse" fullt av tokiga utlänningar.

Man får aldrig en andra chans att ge ett första intryck. Och skall jag vara ärlig så är mitt hem ett "madhouse" fullt av tokiga utlänningar.

Hämden är god även på proxy

Ni som har läst min blogg vet att jag inte tycker speciellt mycket om en av mina grannar. Vad jag inte berättat är att grannen på andra sidan av oss är en absolut stjärna. Han är i 70 års åldern och har arbetat som lärare i engelska och franska i en privat skola i större delen av sitt liv. Både hans engelska och hans person är full av dignitet och stil. Dessutom har han en grymt torr, helt otroligt rolig humor. Han är gift med en kvinna som är lika mysig hon. De köpte en av Esters valpar av oss.

När vi åkte på vår turne till London förra helgen så tog dom hand om vår valp Hugo. Hela helgen hade de alltså två sjövilda tre månaders valpar att hantera. Vilket de gjorde med den äran. Bara en liten glitch hände. Bägge valparn bestämde sig en dag för att rusa över från deras trädgård till våran, trodde gode grannen, men han trodde fel. Istället för att stanna i vår trädgrård fortsatte de två små marodörerna förbi och rusade istället in i nästa trädgård. Och gissa vem som bor där? Japp, helt riktigt, där bor den inte fullt så trevliga grannen. Den grannens trädgård rusade valparn in i, med min distingerade gode granne, håret på ända, hack i häl.

Valparna hade inte varit i trädgården mer än kanske två och en halv sekund när den ogode grannen kommer klivandes och ryter till den gode grannen

"I dont want your bloody dogs shitting in my garden!"

Varpå min artige, distingerade, välartikulerade granne slutar jaga valparna. Han sträcker på sig, slätar ut sitt hår och ser sig omkring. Sedan säger han med sin ytterst korrekta engelska:

"Not much of a garden this really."

Drömlägenhet II

Jag bara måste berätta om lägenheten vi skall bo i.
Den är egentligen för liten för oss, vi behöver en fyra minst så att äldsta sonen, Ms Take och diverse gäster har någonstans att sova när de är över. Så idean är att vi bara skall bo i trean medan vi letar efter en fyra.

Lägenheten ligger i ett nybyggt område med enbart lägenheter. Inga småhus alls vilket är väldigt ovanligt för att vara England. Hela området är inhängnat av höga svarta gjutjärnsstängsel. Grinden öppnas automatiskt och kontrolleras av vakter. Enda sättet att ta sig in är antingen att vakterna känner dig, eller att du är uppskriven på en lista som gäst av någon av de som bor på området, eller att du har ett speciellt pass. Mitt i området ligger en liten park som är upplyst på natten.

Vår lägenhet har ett ganska litet kök, ett stort vardagsrum och två sovrum. Sovrummen har var sitt badrum i direkt anknytning. Ensuite kallas det här. Ensuiterna är naturligtvis helkaklade.

I området ligger det dessutom ett privat gym. Privat så tillvida att man måste bo där för att man skall få lov att använda det. Gymet är gratis, eller snarare del av den hyran man betalar. Till gymet hör en simmbasäng ca 20*10, en bastu och ett steam room.

Vi får helt enkelt göra vårat bästa och fösöka stå ut medan vi letar efter något större :)

Den som söker skall finna

Jag har helt klart varit bortslarvad i en flyttkartong sista månaden. Varje lunch har jag surfat på lägenheter, hus, skolor och stall i London. Bostadsmarknaden är så enormt snabb i London att det man kan hitta på nätet är antingen redan taget, eller omöjligt att bo i. Enda möjligheten var att åka dit, och tjata så mycket på det lokala mäklarna att de till slut slänger en lägenhet på en.

I fredags tog vi tjuren vid hornen och åkte helt enkelt dit. Äldsta sonen överaskade oss med att dyka upp från Manchester senare på kvällen. Tidigt lördag morgon satte vi våran tjat plan i verket. Vi hade bestämt att 13-åringen skulle gå i skola i Barnes som ligger i SW 13, så vi började i Hammersmith. Planen var att få en känsla för området så vi gick överallt. Lördag eftermiddag hade vi promenerat från Hammersmith station, hela vägen till Chiswick, rakt igenom Chiswick och hela vägen tillbaka till Hammersmith station. Jag vet inte hur långt det är, men jag kan lova att det kändes som åtminstone 3 mil. Mäklarfirmorna ligger tätt så vi måste ha pratat med minst 15 olika. Både Hammersmith och Chiswick är fint, väldigt londonigt och jag skulle inte ha något emot att bo där.

Vid fyra tiden bestämde vi oss för att gå över bron från Hammersmith in i Barnes för att titta på yngsta sonens skola. Bron är en liten kort bro, och plötsligt utan förvarning var vi inne i en liten småstad. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Vi gick från den otroligt "busy" Hammersmith station, runt hörnet över bron och in en en småstad. Husen är annorlunda, det finns massvis med gröna områden. Torg snarare än köpgator och hela Barnes är lixom inringat av the Thames River.

Vi bestämde med en gång att det var där vi ville bo. Det visade sig ju naturligvis att fler än vi tycker att Barnes är fint, så det är ganska dyrt, eller rätt så dyrt, eller kollosalt dyrt, eller ok, jag erkänner ... helt sjuka priser! Jag har kommit på att man kan bli dyrblind på samma sätt som man kan bli fartblind. När vi på måndag eftermiddag stog i en tre rummare i norra Barnes och mäklaren sa att hyran var endast £2.300/månad så tittade jag och min man på varann och sa "Va billigt, vilken tur vi har". Det värsta är att vi menade det. Det var ett jättebra pris, men billigt vet i tusan om man kan kalla det.

Så nu har vi skola till sonen, bostad till oss allihop och stall till hästen. Jag är otroligt lättad och totalt slut.

På tal om livets cirklar, när vi på måndagen var och hälsade på i skolan som yngsta sonen skall gå i så kom en kille springande. Han presenterade sig och det visade sig att han och yngsta sonen gick i nollan och ettan tillsammans. Undrar hur stor sannolikheten var för det mötet???

London

Jaha, då var allt bestämt. Vi skall flytta till London. Problemet är att vi inte kan bestämma oss för vart vi skall bo. Jobbet min man har fått ligger alldeles vid Hyde Park, så precis i mitten av London. Priserna på hus och lägenheter där är absurda. Det kostar ungefär million pund för en lägenhet på 0.5 kvadratmeter. Så det är inte att tänka. Vi tittar lite på Greenich Village, det verkar fint, och det finns fantastiskt fina lägenheter i Docklands area, Canary Wharf i GW verkar helt ok. Men skall man verkligen bo österut, eller är det bättre med sydöst, eller norr, kanske norr är den biten som är mysigast. Hjälp!!

Flytta?

Jag tror att vi är på väg att flytta igen. Jösses! Jag vet inte om jag är urlycklig eller dödsförskräckt.

Tisdag

Idag är det tisdag. Hela dagen. Inuti är jag också tisdag. Tung och utan att vara varken i början eller i slutet av något. I mitten, utan riktning. Jag får sätta mig och vänta tills det går över.

Stavning

Till alla er som tråkar mig för att jag stavar dåligt.

En vestenkalpig unsdernöking gjord vid ett untivseriet i Enlgand har visat att utfiall de två fösrta och de två sista botskevärna i alla orden i en text är ritkigt plessarade, spelar det liten roll i viklen orgnindslöfjd de övirga boskvätrena i orden kommer. Tetxen är fullt läbsar t.o.m. om de andra bokestävrna kommer hullorebmuller! Detta eftorsem vi inte läser varje enkisld botksav, utan ser bidlen av ordet som helhet.


Så det så!

Här är den ursprungliga engelska texten.

Aoccdrnig to a rscheearch at Cmabrigde Uinervtisy, it deosn't mttaer in waht oredr the ltteers in a wrod are, the olny iprmoetnt tihng is taht the frist and lsat ltteer be at the rghit pclae. The rset can be a toatl mses and you can sitll raed it wouthit porbelm. Tihs is bcuseae the huamn mnid deos not raed ervey lteter by istlef, but the wrod as a wlohe.

En båthistoria till

Ytterligare en sann historia från min mans outtömliga föråd av katastrofberättelser.

En kille är ute och kör sin snabba lilla motorbåt. Han lyckas få upp båten till nästan 28 knop. Utombordare arbetar på högvarv. Brrooooooooooooommmmmmm låter den.

En gastankerkapten står uppe på sin brygga och håller ett öga på trafiken framför sig. Han ligger inne i en farled som skall ta honom till hamn, men han gillar inte riktigt att det är så mycket småbåtar ute. Ett 170 meter fartyg är inte byggt med tanke på att stanna eller väja snabbt. Faktum är att det tar honom flera sjömil att få stopp på fartyget. Kapten suckar när han får syn på en galning som är påväg att korsa fartleden med sin lilla motorbåt. Visserligen kommer motorbåten att ha passerat långt innan gastankern kommer fram, men kapten blir ändå lite trött. "Ungdomar", tänker han. "De tänker aldrig efter före, tänk om något går fel?"

Killen i motorbåten ser gastankern, den går ju inte att missa, men tänker att han hinner förbi. Med råge, så snabb som hans båt är. Och det är den ju, så länge motorn fungerar.

Brrooooooooooooooooooooooo ÖHHCKÖHHCK

Med ett sista host dör hans motor och båten gungar frejdigt i vattnet mitt framför tankern.

Nu dör jag, hinner killen tänka innan han hoppar i havet.
Nu dör han, hinner kapten tänka innan tankern gör spintved av motorbåten.

Men det gjorde han inte. Sensmoralen av denna lilla historia är att även korkade människor har ibland änglavakt.

En tagg från nini

Ok, en liten frågesport om mig.
Jag har inte bestämt vad det blir för pris till vinnare än.*

Go for it!

Min favoriträtt:
1) Humblepie
x) Bap med skinka och colslaw
2) Färska västkusträkor.

Hur jag bor:
1) Lägenhet i byn
x) Lyxlya mitt i stan
2) Hus på golfbanan

Husdjur:
1) Två hundar, en häst och tre aliens
x) En hund, en häst och 15 akvariefiskar
2) Två hundar, en häst och tre vattenskjöldpaddor

Min senaste tillökning:
1) En häst
x) En fetstor plasma-tv
2) En hund

Något som värmer mitt hjärta:
1) När mina aliens är vänner
x) Rida
2) Koda

Beroende:
1) Nikotin
x) MUD
2) Alkohol

Mitt fordon:
1) Honda Civic
x) Ford Fiesta
2) Porche 911

Utslagsfråga:
Hur många systrar har jag:
1) 2
x) 3
2) 4

Lycka till! Och Ms Take, om du svarar så måste du göra en sån här själv :))

* om, jag menade naturligvis OM

Inte bara jag

Min man jobbar med båtar, eller närmare bestämt gastankers. Den minsta av hans båtar är 170m lång och väger fler ton än jag kan komma ihåg.

Igår till middagen berättade han om en fiskebåt som var på väg hem från några dagars jobb ute till sjöss. Då de har arbetat nästan i ett sträck i 48 timmar låg två av besättningen och sov, och kapten höll vakt på bryggan. Vid tolvtiden på dagen kände kapten att han behövde gå på toaletten.

Enligt regelboken måste bryggan alltid vara bemannad för att man skall kunna hålla uppsikt över andra fartyg. Regelboken säger också att alla fartyg måste väja för en fiskebåt med nät i havet. Om man har kommit så nära en fiskebåt att man kan urskilja om hurvida nätet är i eller inte, så kan det vara försent för att väja. Detta resulterar i att alla alltid väjer för fiskebåtar, oavsett var näten befinner sig. Detta visste naturligtvis kaptenen, så han tog lugnt sin tidning och gick ner till toaletten.

En av min mans fartyg låg för ankar. Hon hade problem med någonting i maskinen och hade stannat för att åtgärda felet. Flaggen som talade om att hon hade problem och låg stilla hade hissats och en understyrman satt vakt på bryggan. Efter en ganska händelselös vakt får han syn på en liten prick längst ut i sin radar. Han tänker inte så mycket på det. Han behöver ju inte vara så orolig, en 170m lång båt är rätt svår att inte se. Dessutom har de ju flaggen hissad, så alla vet att de ligger still. Efter en liten stund inser han att båten i hans radar fortfarande är på väg rakt emot dem och börjar känna sig lite olustig. Han tar sin kikare och får se att det är en fiskebåt. Understyrman anar oråd och kallar upp gastankers kapten på bryggan. Kapten blir också orolig. Kapten försöker få radiokontakt med fiskebåten men det är ingen som svarar.

Fiskebåten kommer närmare och närmare.

Kapten hämtar en megafon och går ut på däck medan styrman forsätter att försöka få radiokontakt. Vid det här laget har oron spridit sig på gastankern och hela besättningen står nu ute på däck och tittar ner på fiskebåten som obevekligt närmar sig. Kaptenen ropar till fiskebåten genom magafonen men det är ingen som visar sig på fiskebåtens däck. Gastankerkaptenen har svårt att tro sina ögon när fiskebåten utan att väja från sin kurs en endaste millimeter, utan att sakta av en endaste liten knop, rammar rätt in i sidan av gastankern.

KABOINK!

Fiskebåten har en sån kraft när den kör in i gastankern sida att den studsar tillbaka flera meter. Sen kör den på gastankern igen. Och igen. Och igen.


Vrid tillbaka tiden en minut och tänk dig fiskebåtskaptenen. Där sitter han i godan ro på toaletten när han plötsligt inser att han ligger utspridd på golvet. Meddvetandet om att något har gått katastrofalt fel når honom samtidigt som ljudvågorna av dånet. Fiskare är ett tufft släkte, så istället för att stelna i skräck och förvirring skramlar han sig så gott han kan upp från golvet, grabbar tag i sina byxor med ena handen och försöker komma ut så fort som möjligt.

Inget hade kunnat förbereda honom för vad han skulle se uppe på däck. 170m fartyg fyller hela hans synvinkel, 180 grader stål som han till sin förtvivlan inser att han har rammat mitt i sidan. Faktiskt fortfarande rammar, igen och igen. Långsamt lyfter han blicken och får syn på sin publik och inser utan skymten av ett tvivel att det skulle ta tid innan folk slutade tala om denna händelsen.

Dröm lägenhet

Jag har hittat en lägenhet som jag bara vill ha! Nu, med en gång. Två små problem bara, för det första liggen den i Göteborg, och för det andra är den inte klar förrän till jul nästa år. Men jag vill ha den. 150 kvadratmeter, fyra meter i tak, enorma fönster, utsikt över hamninloppet och båtplats. Det blir inte mycket bättre än så.

Steve Irwin

Steve Irwin, the crocodile hunter dog idag. Han blev stungen av en stingray i bröstkorgen och avled inom en timme. Jag kan inte tro det. Han är ju stålmannen, och stålmannen kan inte dö. Jag kommer att sakna honom, och jag kan bara ana vad hans familj känner.

Hoppsan

Jag var sen i morse, sen och därmed stressad när jag satte mig i bilen. Första biten är en smal väg så måste krypköras. Känner hur stressen ökar av att köra i snigelfart. Får möte av en absolut idiot som ställer sig mitt framför mig, bumper mot bumper. Jag gestikulerar vilt för att få honom att förstå att han skall flytta på sig. Jag slänger in en och annan gest som betyder att jag inte gillar honom speciellt mycket. Han rullar ner sin ruta. Argt rullar jag ner min med och sticker ut huvudet för att höra vad ärthjärnan kan ha att säga.

"In this country we drive on the left side of the road", sa han.

Trespråkig

Jag skulle gissa att min familj är trespråkiga nu. Vi talar svenska, engelska och swinglish flytande. Jag var inte medveten om hur illa vår svenska hade blivit förrän vi var i Sverige och hälsade på. Min yngsta son är klart värst. Min moster var också hemma och hälsade på. Hon har de sista 55 åren bott i Syd Afrika. När moster och den yngsta samtalade gällde det att hänga med. De använde svenska ord, men grammatiken var helt engelsk. Bara för att hålla oss andra på tårna petade de in ett och annat, helt eller delvis engelskt ord. De två försod varann perfect utan några problem.

Jag tror att det händer konstiga saker i hjärnans språkcentrum när man talar mer än ett språk flytande. För en tid sedan var jag i Portugal och skulle köpa häst. Jag hade med mig en av mina vänner från ön, alltså en engelsktalande vän. Vi kan kalla henne vE för enkelhetens skull. Vi bodde hos en tjej i Portugal som var ursprungligen ifrån England, men som talar flytande Portugisiska. Låt oss kalla henne för vP. Portugiser talar generellt inte speciellt bra engelska så vP översatte mest hela tiden. Det underliga var att varje gång jag skulle tala med vE, så talade jag på svenska!? Det hände minst 90% av de gånger jag vände mig till vE, däremot aldrig när jag skulle tala med vP.

Häromdagen så läste jag en engelsk bok om dressyr som hade en hel del bra saker att säga. När jag senare på kvällen kom till stallet skulle jag berätta för en ridkompis om det jag läst och det blev tvärstopp. Jag hittade inte de engelska orden!?
Otroligt irriterande. Jag undrar om det är vanligt när man är flerspråkig eller om det bara är jag som är ovanligt blond.

Best served cold

I november förra året skulle vi försäkra den äldsta sonen på en av våra bilar. På ön så försäkrar man inte bilen, man försäkrar personen för bilen. Krångligt och dyrt, men försäkring är ju ett måste. I vilket fall bestämde vi att försäkra mannens bil för sonen. Mest för att vi är snälla föräldrar tro det eller ej. Mannens bil är snabbare, snyggare, nyare, ja faktiskt alla positiva "are" jag kan komma på.

Ibland har min bil varit hemma men mannnens borta, varvid äldsta sonen har försökt övertala mig att låta honom låna min. Alla dessa försök har resulterat i en smärre föreläsning om vikten att ta ansvar för sig själv, för andra och framförallt för sin försäkring. Om man är med om en olycka i en oförsäkrad bil kan det ju förutom personskador gå ekonomiskt riktigt illa. Som svensk håller man sig till reglerna så det är otänkbart att köra en bil man inte är försäkrad för. Sånt gör man bara inte, absolut inte. Definitivt inte!

I fredags skulle jag betala skatten på min bil. På ön gör man detta på posten, och måste där visa upp giltigt försäkringsbrev. Jag kunde inte hitta mitt försäkringsbrev så jag började med att åka till försäkringsbolaget. Sonen var, tyvärr, med mig in. Tjejen bakom disken förklarade glatt för mig att min bil varit oförsäkrad sedan i november 2005.


Oförsäkrad! 9 månader! Det är inte möjligt.


"Är du säker", frågade jag lamt medan sonen vred sig på golvet i skrattkramp.
Kassörskan vände motvilligt sin uppmärksamhet från sonen till mig.
"Ja", svarade hon. "Ni kansellerade er försäkring i november".

För att göra en lång histora kort så visade det sig att när vi beslöt att inte försäkra sonen för bilen trodde fösäkringsbolaget att vi inte ville ha en försäkring på min bil, alls.

Bilen är nu försäkrad igen men jag har ett annat problem. Äldsta sonen har inte sagt något. Inte ett knyst. Förutom sitt utbrott inne på försäkringsbolaget har han inte nämnt händelsen igen. Till min vånda har jag tvingats inse att han sparar det. Undrar var han har lärt sig det.

Höst

I morse på väg till jobbet luktade det kallt från luften och varmt från marken. Snart byter löven färg. Mmmmmmm jag älskar hösten.

Meditera

Enligt Zen Buddismen skall man öva på att vara mer i tillfället. Leva nu inte sen. De flesta människor lever för nästa någonting, nästa lön, nästa semester, nästa helg. Buddismen säger att man blir lyckligare om man lever nu, i denna minuten. Om man till exempel sopar så skall man vara i sopandet. Man skall inte låta tankarn flyta ut och fantasierna ta över, man skall bara sopa.

Mitt problem är att jag tror att jag är för mycket Buddist i det fallet. När jag diskar så är det det jag tänker på, disken. Det är outhärdligt tråkigt kan jag meddela. Och då är det ändå roligt i förhållande till att dammsuga. Jag vågar inte ens nämna vad jag tycker om att vika tvätt.

För att nå detta tillstånd av varande skall man meditera mycket och ofta enligt Buddismen. Eftersom mitt problem mer är av motsatt art så undrar jag om det finns någon slags avmeditation. Någon kurs i hur man blir mindre i tillfället mer fluffig lixom. Det vore super bra med en kurs i hur man kan para sockor samtidigt som man fantiserar om nästa semester. Perfekt.

Identitet

När yngsta sonen var tre år ville han ha en barbie till julklapp. Inget annat, bara en barbie. Pappan försökte allt för att så sonen att ändra sig, han talade om spännande vapen, och bilar med häftig lack, och dinosourie figurer som gick att morpha, men nix, det skulle vara en barbie. Pappan suckade lite, kunde inte förstå sonens intresse, och köpte honom en barbie docka till juklapp.

Dockan var jättefin med extra kläder och långt, silkeslent hår. Sonen blev så där lycklig som bara treåringar kan bli när han fick syn på kartongen genom julklappspappret. Paketet slets upp så snabbt att det yrde snören, papper och kartongbitar runt honom. Lika snabbt kom barbie ur sin lilla fina klänning. Treåringen fortsatte med underkläderna och snart var hon helt naken. Han vred av henne benen och armarna och började genast att körda "bil" med henne. Den enda solken i hans bägare var att hon bara hade bröst upptill så hon körde med en viss tilt.

De extra kläderna kom aldrig till användning, faktiskt inte ens de kläder hon kom med. Det enda sonen gjorde med sin barbie var att använda henne som bil, och han älskade sin barbie bil.

Pappan och jag låg i sängen den kvällen och diskuterade sonen och hans barbie intresse. Pappan var nöjd med att han valt att använda henne till bil och jag frågade varför. Pappans förklaring var att han i och för sig alltid planerat att uppfostra våra barn utan för mycket förutfattade könsroller, men att han var ändå glad att hans son inte "lekte med dockor".
"Men det gör han ju", skrattade jag. "Han har ju jätteroligt med barbie".
"Han använder henne som bil", svarade han. "Så det gills inte"

Ett par månader senare kom sonen gående nedför trappan ropandes på mig och pappan att komma och titta. Han var en syn i sin cowboyhatt och två skärp i kors över axlarna och midjan. I skärpen satt hela leksakslådans alla vapen. Det var svärd, pistoler, knivar, gevär och pilbågar nertryckta så tätt det gick.

Han hade också på sig mina nylonstrumpor och mina röda högklackade pumps.


"Jag ger upp", sa pappan den kvällen och log. "Det är ju ingen mening med att hålla fast i könsrollstänkande när man har en liten kille som så tydligt inte bryr sig utan istället gillar det han gillar och är den han är".

Och det håller jag helt med om.

Va?

Efter lunch på väg tillbaka från en stressing shopping runda sprang jag på min högsta chef A. Han och hans fru har varit hos oss på middag några gånger och vi hos dom. Vi är väl vad man kan kalla bekanta.

"Hur är det med dina aliens?", frågade han artigt.
"Tack bra", svarade jag precis lika artigt. "hur mår dina aliens och frun?"
"Åh tack, bara fint. Hur går det nere på avdelningen då?"

Jag gillar inte min närmsta chef B, alls. Man skulle kunna säga att jag tycker illa om honom. B har varit min chef nu i lite över 2 år och vid minst trettiosjutton gånger har jag tänkt att jag skall prata med A om det. Höra om det finns något man kan göra. Det har aldrig blivit av. Jag är ju svensk och full av jantelag, alltså är livet och därmed jobbet en jämmerdal, man skall ju inte klaga. Jag är inte en sån som klagar eller springer med skvaller. Och så är det med den saken.

"Jag har faktiskt ett litet problem", hör jag mig själv säga. "Jag har jättesvårt för B, faktiskt så svårt att jag har börjat se mig om efter nytt jobb", fortsätter tungan helt utan tillåtelse från hjärnan.
"Du är alldeles för värdefull för oss för att vi skall tillåta dig att gå någon annanstans", svarar A till min enorma förvåning. "Du gillar ju C, så jag tycker att vi skriver över dig till C's avdelning."
"Hrghu?", är allt jag klarar av att svara.
"B har väldigt svårt att kommunicera med kvinnor, så jag måste säga att jag förstår dig", fortsätter A. "Blir det bra om du får flytta till C?"
"Ja själklart. Tack så väldigt mycket A", får jag till slut ur mig innan han försvinner till sin bil.

Så där ser man. Livet är fullt av överaskningar. Kanske speciellt om man lider av olydigtunga syndromet.

Lastbilar

För några år sen hade jag häst på en gård som låg en liten bit ifrån motorleden som jag tog till jobbet. På väg till jobbet efter jag varit i stallet hade jag fri uppsikt på motorleden från den grusväg jag var på ganska långt innan jag kom till påfarten. När jag såg en lastbil gruvade jag mig svårt för hur jobbigt det skulle komma att bli att ligga bakom en långsam lastbil hela vägen till jobbet. När sikten däremot var fri från lastbilar tänkte jag inget speciellt. Jag borde ju förstås blivit glad över att inte se en lastbil, men det blev jag aldrig. Jag tänkte helt enkelt inte på det.

Det är lätt att se lastbilarna i livet och svårare att se när dom inte är där. Jag tror att tricket är att lära sig att acceptera lastbilarna. Inte gruva sig. Om man ser en lastbil kan man ta sig tid att hitta en riktigt bra kanal på radion för nu vet man ju att det kommer att ta lite längre att ta sig till jobbet. Klarar man det då tror jag att man kan ha ett riktigt bra liv. Ännu bättre är det förstås att se att vägen är fri, och ta sig tid att hitta en riktigt bra kanal på radion iallafall.

Även om man ser en lastbil, blir det ändå inte alltid som jag tror. Ibland svänger de av vid nästa avfart, ibland kör de som biltjuvar och lämnar mig långt långt bakom. Ibland stannar dom mitt på motorleden. Den gången blev jag vansinnigt arg ända tills jag såg älgen. Innan lastbilen stannade hade jag inte sett den.....

Det kanske är lite av en Buddist i mig trots allt.

En dag i en valps liv

07:00 frukost (Åh va bra, åh va kul, min favorit!!! *)
07:30 lek med boll (Åh va bra, åh va kul, min favorit!!! *)
11:00 posten kommer (Åh va bra, åh va kul, min favorit!!! *)
12:00 lunch (Åh va bra, åh va kul, min favorit!!! *)
12:20 lek med matte (Åh va bra, åh va kul, min favorit!!! *)
15:00 middag (Åh va bra, åh va kul, min favorit!!! *)
15:10 lill husse hemma (Åh va bra, åh va kul, min favorit!!! *)
16:00 lek med toarulle (Åh va bra, åh va kul, min favorit!!! *)
17:00 promenad (Åh va bra, åh va kul, min favorit!!! *)
18:00 kvällsmat (Åh va bra, åh va kul, min favorit!!! *)

* studsar upp och ner

Drama

Igår hade vi drama av oanade höjder här på den lilla ön och återigen var äldsta sonen huvudperson.

Jag skall ta det från början.

Äldsta sonen har detta året tagit studenten, eller som det heter på detta språket, tagit sina A-levels. Planen var att han skulle studera vidare på den något större ön i närheten av den lilla ön. Hela året har jag oroat mig för hans betyg, men han har varit helt cool. Han är nämligen 18, odödlig och bäst...på allt! Så jag har oroat mig, och han har talat om för mig att jag oroar mig i onödan, är löjlig, och dessutom gör honom ledsen genom att visa så dåligt förtroende. Nåja.

Igår kom A-level resultaten.

I och med att sonen är kvar i Sverige en vecka till, bestämde vi att jag skulle hämta dom. När jag fick kuvertet samtidigt med en uppmaning att stanna kvar och tala med studiorektorn började jag ana oråd. En stund senare dök studiorektorn upp, bjöd in mig på sitt kontor och informerade mig om att sonens resultat var dåliga, riktigt dåliga. Den "target" som var överenskommen med Universitetet var långt ifrån uppnådd, vilket innebar att han inte kommit in. Han var faktiskt långt ifrån att komma in.

Så jag ringde sonen och berättade vad som hänt. Jag hade tänkt att skälla på honom, eller åtminstone säga "Vad var det jag sa!!", men jag hann inte. Han blev så otroligt ledsen att jag istället tröstade. När studiorektorn tog i hand och sa adjö, sa han att han skulle ringa till universitetet och höra om sonen trots allt kunde bli antagen. Ärligt talat så trodde jag att det var något han sa bara för att trösta mig, så döm om min förvåning när han ringde några timmar senare att talade om att Universitetet beslutat sig för att acceptera min sons ansökan!!! *

Så jag ringde sonen igen, och hans humör skiftade från självmordsbenägen till hybris på två nanosekunder. Efter att ha tjoat och skrikit en stund sa han plötsligt "Men mamma, detta innebär ju att jag är den enda i släkten som har studerat på den något större ön. Det är ju jätte coolt". "Coolt och coolt", svarade jag elakt. "Det är ju en evinnerlig tur helt enkelt för det finns inte en chans att du hade kommit in på ett svenskt universitet med dom betygen".

Nu är jag orolig igen. Undrar om han klarar sig. Undrar hur mycket luckor han har på grund av att han faktiskt inte pluggat in sina A-levels. Undrar hur gammal han måste bli innan jag slutar oroa mig för honom.

* Det visade sig att man ansöker med både sina betyg och ett personligt brev med referenser. Vid uttagningen väger dessa bägge lika, så helt olikt Sverige där enbart betyg räknas.

Pingvin

För några år sedan träffade jag en kille från ett krigshärjat europeiskt land. Han berättade för mig att han, hans syster och några vänner till dem hade suttit och spelat kort en eftermiddag. Plötsligt hörde de något som lät precis som en kula som studsar några gånger mellan betongväggar. Efer att försäkrat sig om att ingen var träffad, kom de överens om att det antagligen var något annat de hört, för ingen hade hört själva skottet. När de började spela kort igen upptäckte en av hans vänner att han hade ett kulhål rakt igenom ett av sina kort.
"Åh herregud!", sa jag. "Vad gjorde ni då?"
"Vi var ju tvugna att leta reda på en annan kortlek", svarade han helt allvarligt. "Det går ju inte att spela med hål igenom korten".

Jag antar att det blir så när man bor på ett ställe där kulorna ständigt viner runt öronen. Man blir härdad, tar var dag som den kommer och oroar sig för de saker man faktiskt kan kontrollera, som vilken kortlek man använder.

Samma kille hade försökt få in sin syster och sin moster till sverige i flera månader. Han kom själv som flykting, och hans familj skulle nu äntligen få komma som närstående. Han var helt lycklig när han sa till mig "Jag så glad så glad", han hejdade sig och sökte orden i sitt begränsade svenska ordföråd. "Jag är glad som en pingvin!", kom det till slut. Jag antar att det är en direkt översättning, men det är ingen tvekan om vad han menade. Pingviner ser faktiskt riktigt glada ut när man tänker efter.

adopt your own virtual pet!

Farliga djur

Förra veckan ute på min mammas sommarställe hörde jag plötsligt ett vrål bakom huset.
När jag i full fart rundade hörnet mötte jag min 18 åring med håret på ända och vilda ögon. Han kramade sin högra hand mot sitt bröst och hoppad upp och ner när han fick syn på mig. Han skrek att han blivit biten av ett djur, ett fasansfullt djur, ett enormt stort onskefullt djur. Här måste jag tillägga att för det första är min son 193 cm lång och vältränad, för det andra befann vi oss på en liten ö strax utanför Göteborg där så vitt jag vet det största mest fasansfulla vilda djuret är hare. Jag kunde alltså för mitt liv inte räkna ut vad det var för djur som vågat sig på honom. Sonen slutade hoppa och försökte så gott det gick att gömma sig bakom mig. Han pekade försiktigt över min axel i riktning mot hammocken och sa "Gå och titta mamma, den är säkert kvar, men akta dig, den är enorm".

Visserligen är jag inte vidare modig, men jag kunde inte se några djur alls, så jag bestämde mig för att trotsa faran. Som mamma är det ju dessutom min själklara uppgift att straffa allt och alla som skadar mina barn. Långsamt, beredd på att fly vid minsta tecken på rörelse, närmade jag mig mig hammocken. "Där uppe, där under", viskade sonen i mitt öra och pekade upp under taket på hammocken.

Det var en trollslända. Visserligen stor, men trots allt bara en trollslända. Jag skrattade så att jag fick tårar i ögonen. "Det är bara en insekt", sa jag mellan skrattattackerna. "Jag tror faktiskt inte ens att dom KAN bitas", fortsatte jag elakt och skrattade vidare. Sonen blev djupt förnärmad och gick. Halvägs in till huset ropade han över axeln till mig att han var övertygad om att den var giftig. "Du skall se att nu dör jag, och då får du allt äta upp ditt skratt", ropade han innan han försvann in i den trygga stugan.

För den oroliga kan jag upplysa om att min son lever än, och i en dödsmatch mellan min son och en trollslända är trots allt mina pengar på honom.

Home sweet home

Efter två veckor i soliga Sverige är jag nu hemma på ön igen. Det var skönt att träffa mina djur igen, och att sova i sin egen säng igår kväll men förutom det så längtar jag redan tillbaka. Samtidigt måste jag säga att jag är lite splittrad. Medan jag var i Sverige var det en hel del jag längtade efter här, och nu är det en hel del jag längtar efter där. Typiskt.

Semestern har varit suverän. Jag har lyckats träffa hela min närmaste släkt två gånger, mest beroende på att det varit två stora kalas under tiden jag var hemma. Första kalaset var det 55 gäster varav 45 var släkt i första och andra led till min son, 23 till mig. Andra kalaset var 110 gäster varar 23 var släkt i första eller andra led till mig med. Kalas kul. Förutom all släkt har jag dessutom lyckats träffa alla mina tjejkompisar som står mig nära och jag har badat! För första gången på 4 år lyckades jag hoppa i havet. Ni som bor i Göteborgs området inser direkt att det var ingen större bravad eftersom det var ca 26 grader i vattnet, men ändå.

Nu är jag alltså tillbaka på jobbet igen, glad, nöjd, solbränd och lite trött. Det är inte utan att jag håller med min svägerska lite när hon säger "Arbetet är en klart underskattad form av semester".

Semester

Idag jobbar jag sista dagen på två hela veckor. Eller jag hade jobbat sista dagen om jag inte hade haft feber och ont i halsen. Tur att jag fick det nu, så jag kan vara frisk över semestern, tycker jag, det tycker inte min chef.

Vi åker hem till Göteborg på söndag. Det är mer än ett år sen vi var hemma sist, så jag längtar nu, ordentligt. Vågar jag erkänna att jag längtar mest efter min mamma? Så nu skall vi trycka in ett helt liv på två veckor. Undrar hur utvilad jag kommer att vara när jag kommer tillbaka till ön igen.

Min hjärnas gender

Your Brain is 67% Female, 33% Male

Your brain leans female You think with your heart, not your head Sweet and considerate, you are a giver But you're tough enough not to let anyone take advantage of you!

What Gender Is Your Brain?

Enormt förvånande för mig som känner mig. Jag trodde jag var övervägande manlig..där ser man :)

Söka jobb

Jag har sökt ett nytt jobb! Jag hatar att söka jobb. Allt som har med jobbsök hatar jag. Först måste man krysta ur sig en CV. Detta har jag gjort och detta har jag läst är ju inte så svårt kan man tycka, men beroende på hur man skriver, hur man lägger upp det kan det se allt från patetiskt till grymt imponerande ut. Jag då kommer vi osökt till nästa hake, hur mycket skall man hävda sig själv? Jag menar det en människa tycker är ok, tycker en annan är bottenlöst stöddigt och självuppfyllt. Så jag satsar på en lagom mitten imponerande stil vilket ju egentligen inte alls är min stil! Arghhhh vad svårt.

Sen kommer man till det jag hatar absolut mest. Den biten där man skall skriva om sig själv. "Jag är en enormt trevlig människa som kan allt ni vill att jag skall kunna och är värd dubbelt så mycket som ni hade tänkt ge mig, dessutom gillar jag att påta i trädgården och rädda sälar och tror på världs fred"-biten. Hur svårt är det på en skala att beskriva sig själv i positiva ordalag utan att låta varken stöddig eller räddhågsen?

Och till sist...väntan på svar!!! Känslan går att jämföras med att slita upp skjortan, spänna ut bröstkorgen och säga, "Stick in kniven, det går bra vart som helst, pröva under tredje revbenet på vänster sida vetja!".

Hua, och allt detta går jag igenom frivilligt, jag är nog inte riktigt klok. Jag har ju ett jobb och vet inte ens om vi skall stanna på ön! Kanske att det gömmer sig en ligen maschosist därinne, jag får nog göra lite soul searching tror jag.

Beroende

Jag ångrar att jag någonsin började med nikotin. Jag var 13 nästan 14 när jag stog framför spegeln och övade att dra munbloss som såg precis ut som halsbloss. Om det syntes för tydligt att jag inte drog halsbloss gick ju alla mina "street cred" åt skogen. Och just dessa "street cred" var enda anledningen till rökandet. I början.

Jag vet inte när jag insåg att jag var beroende, men jag minns tydligt när jag var nyss fyllda 20 och på väg upp för en lång brant trappa. Halvägs upp var jag tvungen att stanna för jag fick inte tillräckligt med luft. Det skrämde mig tillräckligt för att börja fundera på vad jag höll på med. Jag fick en snilleblixt och bestämde mig för att börja snusa istället. Jag resonerade som så att snusen är inte farlig för lungorna och dessutom var jag för pryd för att snusa egentligen, så jag skulle bara snusa i hemlighet.

Nu, ett antal år senare snusar jag naturligvis kopiösa mängder och kunde inte bry mig mindre om hur det ser ut.

En gång försökte jag sluta. Ett riktigt allvarligt försök. Jag använde mängder med nikotinplåster som jag långsamt trappade ner. Jag tog till och med och klippte upp en kökshanduk som i små bitar vilka jag stoppade in under läppen. Otroligt nog hjälpte faktiskt handuken en hel del. Efter åtta kökshandukar och fyra månader med långsam stadig nertrappning stog jag en dag i köket och plockade ur diskmaskinen när min man kom hem. Helt utan cermonier gick han fram till mig med en ny snusdosa och sa
- Du kan väl vara hygglig och börja snusa igen.
- Va, sa jag lite förvirrat.
- Ja det är ju naturligtvis ditt val, sa han lugnt. Valet du har är att antingen börjar du snusa, nu med en gång, eller också tar jag killarna och flyttar.

Det otroliga är att jag faktiskt tyckte att jag gjorde bra ifrån mig, medan mina killar hade lidigt sig igenom dom fyra månaderna. Enligt min man var det värsta att jag hade förlorat min humor. Hur klarar man sig igenom livet utan humor? Om man inte kan skratta åt eländet ibland blir ju livet alldeles för tugnt. Så nu är det bestämt, jag kommer aldrig att sluta snusa.

100 saker om mig

1. Jag älskar mina barn
2. Jag är en arbetsnarkoman
3. Jag är snäll
4. Jag blir lätt arg
5. Jag blir lätt glad
6. Jag är nästan aldrig sur
7. Jag har aldrig lärt mig tjej fnittra
8. Jag ångrar ett beslut i mitt liv
9. Jag är en dålig småbarnsmamma
10. Jag är gift med en fantastisk man
11. Jag älskar det jag gör i mitt jobb
12. Jag tycker riktigt illa om min chef
13. Jag tycker mycket om djur
14. Jag var nog en hund i ett tidigare liv
15. Jag gillar inte att jag inte längre är blond
16. Jag älskar Terry Pratchetts böcker på engelska
17. Jag älskar Doublas Adams böcker
18. Jag tror att Liftarens Guide till Galaxen är den bok jag tänker på mest
19. Jag älskar frukost på sängen
20. Jag är ganska osocial
21. Jag ljuger bra, för bra tror jag
22. Jag tycker att människor är estetiskt vackra
23. Jag tycker är hästar är spirituella
24. Jag önskar att jag kunde tala fler språk
25. Jag hatar sociala orättvisor
26. Jag tycker att lagom är bäst faktiskt
27. Jag lider en aning av jantelagen
28. Jag har en otroligt livlig fantasi
29. Jag är mörkrädd
30. Jag vet att saker som inte kan hända mig, händer mig ganska ofta
31. Jag har lättare att bli för smal än att bli för tjock
32. Jag gillar människor
33. Jag har ett enormt selectivt minne
34. Jag glömmer aldrig ett samtal men ofta ofta namn
35. Jag gråter för sällan
36. Jag har levt mig igenom svår sorg
37. Jag tror inte att tiden läker alla sår, men med tiden får man åtmistone en sårskorpa
38. Jag tror att det de flesta kallar dödsångest egentligen är livsångest
39. Jag tror att svårigheter eller motgångar utvecklar personligheten om man låter dom
40. Jag tycker att det är mycket lättare att förlåta någon som hade fel än någon som hade rätt
41. Jag tycker att det är lättare att förlåta andra än mig själv
42. Jag älskar havet
43. Jag tror inte på gud
44. Jag sörjer att alla religioner förutom Buddism har använts för att sprida hat
45. Jag älskar att bli äldre
46. Jag skulle älska att vara massivt rik
47. Jag skulle hata att vara berömd
48. Jag är lat
49. Jag rider varje dag
50. Jag gillar rapp music
51. Jag lyssnar på musik hela dagarna när jag kodar
52. Jag tycker att svenska är ett vackert språk
53. Jag älskar att läsa böcker av författare som kan dansa med ord utan att använda för många
54. Jag dömer människor snabbt
55. Jag ändrar min uppfattning lika snabbt
56. Jag skrattar ofta
57. Ibland glömmer jag bort vad jag skall säga mitt i en
58. Jag är enormt nyfiken
59. Jag älskar att lära mig nya saker
60. Jag älskar svenska färska räkor
61. Jag älskar rundstycke med calslaw, ny grillad skinka och crackling
62. Jag är jättestolt över min ungar
63. Jag älskar att spela strategi data spel
64. Jag kodar även på min fritid
65. Jag ser hellre på en bra film på tv tillsammans med familjen än går på bio
66. Jag sover för lite
67. Jag älskar att sova på morgonen
68. Jag sover för sällan på morgonen
69. Jag har enormt lätt för att konsentrera mig
70. Jag älskar höstens färger och lukter
71. Jag blir lätt stressad av sommarens måsten
72. Jag älskar att rida ensam på standen tidiga morgnar
73. Jag älskar att överaskas av fyndiga kommentarer
74. Jag är barnsligt förtjust i fräckisar
75. Jag älskar mitt liv
76. Jag är lite ledsen över att jag inte har en dotter
77. Jag är rädd för att inte få dö först av oss i min familj
78. Jag har lätt för att se sammanhang
79. Jag har svårt att se lidande
80. Jag tror på reinkarnation
81. Jag gillar mina arbetskamrater
82. Jag dricker inte vin
83. Jag älskar öl
84. Jag trivs med att vara utlandsvensk bättre än jag trivdes med att vara svensk
85. Jag undrar hur utelämnande denna listan är egentligen
86. Jag har skrivit en bok som ingen vill trycka
87. Jag gillar att umgås med mina djur
88. Jag tänker för mycket
89. Jag är hämdgirig när jag blir sårad eller någon är elak mot mina barn
90. Jag minns mina drömmar varje natt
91. Jag hatar att bli klappad på huvudet
92. Jag har aldrig lärt mig att vara kvinnligt mjuk
93. Jag är rak och rättfram
94. Jag ljuger hellre än att såra med en meningslös sanning
95. Jag är nyfiken på vad jag kommer att göra om ett år
96. Jag pratar för mycket i telefonen
97. Jag pratar för mycket
98. Jag älskar min mor och mina systrar
99. Jag vill leva länge så jag inte missar något
100. Jag kan inte fatta att jag faktiskt kunde skriva 100 saker om mig själv

Skrivstil

Jag har läst bloggar nu. Innan min syster tvingade mig att börja blogga hade jag aldrig någonsin läst någon blogg som inte hade med programmering att göra. De finns bloggar som jag tycker är enormt bra, och dom har alla en sak gemensamt. De skriver alla från hjärtat, öppnar sig, genom sina berättelser talar de om vilka dom är.

Så jag tänker på min blogg. Hur andra människor uppfattar min blogg. Tanken "jag-vill-bli-sedd-kosta-vad-det-kosta-vill" smyger sig lätt närmare. Föreslår lite försynt att jag skall ändra min stil, inte mycket, bara lite, lite, så att fler kan gilla min blogg. Jag får tag i tankens högra öra och förpassar den utan medkänsla till skamvrån. Jag känner igen den tanken och vet av bitter erfarenhet att idag är det kanske "lite, lite" men om man låter den tanken härja fritt tar den hjälp av sin nära vän "jag-duger-inte-som-jag-är", och plötsligt blir kraven på förändringar "mycket, mycket!!".

Det tog mig en lång tid att lära mig att man bara kan vara den man är. Ännu längre tog det att förstå att jag duger precis som jag är. Man är den man är, man skriver som man skriver, och det tycker jag är skönt.

Varmt

Hua vad det är varmt. Som i en ugn. Där fick jag för att jag gnällde över vädred när det regnade tre månader i sträck!

Lugnt och stilla

Ön jag bor på är lugn, stressfri, allt går i sin egen takt. Det paradoxala är att jag som storstadsmänniska blir enormt stressad av bristen på stress! Allt har som bekant två sidor, så även lugnet. Å ena sidan innebär det att ett gatuarbete som i Göteborg antagligen hade passerat obemärkt på grund av att arbetet hade gjort arbetet mitt i natten med maximal effektivitet, tar upp till tre månader här. Ingen stress, allt går lugnt och stilla.

När vi byggde vårt hus, grävdes diket där VA och el skulle ligga upp fyra gånger, och fylldes följdaktligen även fyra gånger.

Först grävdes det för att lägga i avloppsrören, och sen fylldes det i igen. Sen grävdes det upp för att lägga i vattenrören, och sen fylldes det i igen. Tredje gången grävdes det upp för att dom hade upptäckt att avloppsrören läckte, och sen fylldes det i igen. Fjärde gången grävdes det upp för att lägga i elen, och sen fylldes det i igen.

Nämde jag att dom hade tänkt att asfaltera över efter andra gången och min man råkade påpeka att så vitt han visste var elen inte dragen än. Med det i tanken inser man att det faktistk hade kunnat ta ännu längre tid. Allting är relativt.

Den effektiva svensken tänker ju genast att det varit bättre att organisera de olika arbetarna och grävt upp en gång, och sen fyllt en gång. Innan man fyllde igen kunde man ju ha testat alla rören för att se om det läckte. Men jag antar att det är lite som när Mc Donalds försökte ta nordligaste sverige som marknad. Det funkade aldrig för nordsvenskarna försod inte vad det var för poäng med Mc Donalds. Argumented att man fick sin hamburgare riktigts snabbt gick lixom inte hem. När man inte har bråttom är ju faller argumented "kvickt och effektivt" ganska platt.

När dom har vägarbeten här som kräver att dom stänger av en fil, ställs det upp två preliminära trafikljus modell äldre, en i varje ände av avstängingen. Vid trafikljusen ställs också en arbetare utrustad med walkie-talkie. De två walkie-talkie killarna står sen där hela dagen och kommer överens om när dom tycker att ljusen skall slå om. När de är överens, vilket tydligen inte alltid är helt enkelt, så trycker de på en liten knapp på trafikljuset och färgen slår om. Ibland undrar jag om de fyra killarna som står och tittar på den killen som håller och ibland faktiskt använder en spade, är anställda för att se men inte röra. Det skulle inte förvåna mig.

Å andra sidan av en stressfri miljö är att människor verkar ha tid för varann. I Tesco, motsvarigheten till ICA, så ler människor när man krockar med vagnen. Jag och min yngsta son körde vilse en dag och stannade och frågade en man som stog och tvättade sin bil om vägen. Han visste inte, men hans fru visste. Hon försökte förklara men i och med att jag var nyinflyttad var det inte lätt. Då tog hon den fortfarande löddriga bilen och körde framför oss för att visa vägen. Det tog henne mer än 10 minuter att komma dit vi skulle och sen måste det ju tagit henne lika länge att komma hem igen. Inte nog med det, väl hemma var ju hennes man tvungen att börja om med tvättandet. Ett fullständigt otänkbart scenario i Göteborg faktiskt.

Dom har ett ordspråk här, jag är inte säker på stavningen men det fonetiskt låter det som "trejdelör". En kille jag känner förklarde det, han sa "It is simular to "manyana", only without the sence of urgency"

Valpar, valpar, valpar överallt!

För sex veckor och tre dagar sedan var hundmamman högdräktig. Magen var enorm och jag gissade att hon hade fem valpar. Inte visste jag att det gömde sig sju stycken där inne.



När hon tre dagar senare hade fått fem stycken valpar, var jag övertygad om att hon var färdigvalpad så jag lockade på henne för att få henne ut och kissa. Hon stirrade på mig som om jag inte var riktigt klok, och nu efteråt inser ju jag med att det var jag inte för ....



.. så här många skulle de bli innan hon ville med ut.






Idag är valparna sex veckor precis. Nu är dom mindre som korvar och mer som riktiga hundar. De har alla utvecklat en helt egen personlighet.

Charmören med Den Blyga i bakgrunden

Sumobrottaren

Trädgårdsmästaren

Mjuka Seven med Sumobrottaren ovanpå

Mulliga mansgrisar

Jag är svensk och som sådan inser jag att jag hitills varit väldigt förskonad från mulliga mansgrisar. De män jag stött på i Sverige som jag tidigare hade stoppat i facket mullig mansgris inser jag nu var enbart smala kultingar, om ens det. Nej tacka vet jag dessa mansgrisar jag nu arbetar med dagligen. De har lyckats förädla mansgriseriet till en konstform.

Jag var i Saudi Arabien en gång och blev nästan anfallen av en flock upprörda araber när jag sträckte fram handen för att klappa en vit kamel hingst. Anledningen till att de blev så upprörda var att kamel hingstar blir sterila om de rörs av en person utan snopp. Det vet väl alla. Så jag fick så snällt be om ursäkt och stoppa händerna i fickorna. Jag hade svårt att hantera Saudi på grund av den stora skillnaden mellan könen. Som exempel kan nämnas att en kvinna får inte gå ensam utomhus, hon får absolut inte köra bil och är inte välkommen in i en bank. Men nu inser jag att det finns en sorts ärlighet i förtrycket i Saudi. Ingen sticker under stol med att en människa utan snopp är mindre värd än en snygg get.

Här är griseriet inte utttalat, till och med förnekat, men inte desto mindre alltid närvarande. Som ett litet exempel kan jag nämna att för en tid sedan kom en realativt nyanställd kille från IT-support fram till mig och sa att han behövde installera en "security update" på min dator. Jag tyckte så himla synd om honom. Nyanställd och inte ens torr bakom öronen. Han såg så stressad ut, och hade en lång lista i handen på alla de datorer han behövde göra, så jag sa att om han talade om för mig var patchen låg, så kunde jag uppdatera själv. Utan att se på mig, lutade han sig över mitt skrivbord och sa till min kollega som sitter mitt emot "If I tell her about mapped drives, will she know what I mean?"

Min kollega, som känner mig nu sen ett par år tillbaka svarade inte utan dök helt enkelt ner och gömde sig under sitt skrivbord. Smart drag.

Jag sa lugnt till IT-support hjälten att jag skulle uppskatta om han i framtiden riktade frågor om mig till mig. Jag frågade, utan hetta i rösten, hur länge han hade varit av uppfattningen att intelligensen satt i snoppen och undrade om han ville att jag skulle avlägsna hans så att han skulle kunna se själv att han tänkte precis lika väl, eller illa, utan den? Jag avslutade med att säga att jag kunde tänka mig att utföra just det lilla exprimentet utan hans tillåtelse om jag såg honom i närheten av mitt skrivbord igen.

Jag har inte sett honom sen dess.

Testosteron

Jag har just ätit middag med mina egna älskade aliens, och kan meddela att samtalsämnet för kvällen var hur det skulle vara om man hade haft snoppen i pannan istället för mellan benen. "Svårt att få tjejer innan tre på morgonen, men då blir det nog fullt ös" var en kommentar som tyvärr kommer att ta mig en lång tid att glömma. "Undrar om man skulle vara tvungen att hålla i den när man sprang" en annan favorit. Snoppen är ett kärt samtalsämne när man är nyfull av testosteron. Ja kära nån.

Fotboll

Jag såg på VM finalen i fotboll igår. Egentligen tittar jag inte på fotboll, men hela mitt hus var packat med aliens sprängfulla av testosteron, så jag smittades av den uppsluppna stämmningen och blev sittandes vid TVn.

Kommentatorerna här var inte vänliga mot Italien. Ända tills en italienare fick en skalle i bröstkorgen vill säga, då plötsligt var Frankrike inte mycket värt längre.

Men allvarligt talat, är inte fotboll en sport för mesar? Jag menar, en liten spark och de ligger och vrider sig på marken, i outsägliga smärtor. Man skulle kunna tro att benet har gått av på minst sju ställen. Sen blåser domaren och killen med avbrutet ben och en framtid av förtidspension hoppar upp, skakar lite på benet, ser lidande ut exakt lika länge som domaren ser på honom, och spelar sen glatt vidare som om ingenting hänt. Jag antar att faktum är att inget faktiskt hände mer än att spelarens skådespelartalanger gav hans lag en fördel.

Och en skalle i bröstkorgen, vad är det? Så länge bröstbenet håller är det ju bara lite luft som försvinner ur lungorna, det är väl inget att lipa över. Nej tacka vet jag ishockey, där HÖR man tacklingarna. Där fjompar inte spelarna runt och drar varann i håret och nyper varann i rumpan, nej där tjongar man på varann med allt man har så att det rungar i plexiglaset. Jag har aldrig sett en ishockey spelare ligga och åma sig på isen som sen är fysiskt förmögen att spela vidare. Nej inte då, en ishockeyspelare som åmar sig innebär att det faktiskt är ben brutna eller tänder försvunna. Det som gäller i ishockey är att hålla pucken igång, spela spelet, inte spela primadonna. Vansinnigt mycket roligare att titta på plus att man ju kan bli av med lite av sina egna aggresioner på kuppen.

Är fotboll bara för mesar, borde fotbolls spelare spela mer boll och mindre primadonna och helt enkelt "man up", eller är det något jag helt missat med denna oförståeligt populära sport?

Språksvårigheter

När vi just hade kommit till ön trodde jag att jag talade ganska bra engelska. Sen gick jag på mitt första möte. Det har faktiskt tagit ett par år innan engelskan är av den nivån att jag kan gå ut på puben med mina vänner och hänga med i samtalen trots att det är stoj och stim, och trots att jag inte hör alla orden. Jag antar att min engelska språkförmåga har nått en nivå där hjärnan kan fylla i vissa tomrum själv.

Det absolut utan tvivel svåraste att lära sig i ett främmande språk är att svära ordentligt. Att lära sig svärord, och att stoppa in dom någorlunda intelligent i en mening, det är inte så svårt, nej det svåra är att veta exact hur MYCKET man svär. Eller sagt på ett annat sätt, hur kraftfullt ett visst svärord är. Dom värsta förstår jag ju att man inte skall använda i blandade sällskap, the "F" and "C" word som dom kärleksfullt kallas här. De ord som skapar problem är alla dom där mellan tunga svärorden. Som tillexempel kan man säga till sin arbetskamrat "You are such a git" även om man inte känner honom speciellt väl, eller kan man säga "bullocks" när chefen lyssnar? Det ända sättet man kan lära sig tyngden eller allvaret i ett svärord är ju att testa det, och beroende på vad man får för reaktioner, kan man förstå om ordet var lagom kryddigt.

Jag har efter 4 år på ön fortfarande inte lyckats utreda ens hälften av alla användbara svärord, men jag vet utan ett tvivel att bullocks säger man INTE när chefen lyssnar.

Svåra frågor

På denna ön umgås man inte på lunchen normalt. Man kan naturligtvis ha en lunch date, eller ett lunch möte, men normalt så sitter man vid sin dator och äter sin macka eller vad det nu kan vara. Första året jag var här försökte jag desperat att få med mig en kollega eller två ut och äta riktig mat, men nu har jag gett upp. Nu sitter jag med och äter en macka till lunch med tangentbordet och skärmen som ända sällskap. Skäms gör jag ju lite förståss, eftersom jag ju vet som svensk att min lunch borde bestå av ett lagat mål mat för annars....annars...jag annars vet jag faktiskt inte, men det är säkert något hemskt.

För att underhålla mig själv surfar jag på ditt och datt. Min senaste favorit surf är Buddistiska Zen texter. Jag är inte Zen Buddist, men av någon anledning gillar jag den religonen. Så vitt jag vet är Buddism den enda religion som inte har använts till att tillåta ett folkslag, regering eller individ att vara totalt destruktiv och livs fientlig. Till exempel så är ju en del av Buddism att ingen är värd mer än någon annan. Om jag har förståt saken rätt så är det till och med så i vissa falanger att en myras liv väderas inte varken högre eller lägre än en hund eller människa. Riktigt så långt har jag svårt att gå, men jag är helt med på ideen att ingen människa är mer värd än någon annan. Så jag läser och känner mig nöjd med att jag på den punkten är en bra människa, för jag känner mig inte bättre än någon annan. Jag sitter där och känner mig riktigt stolt över mig själv, tänker att jag nog hade kunnat bli en riktigt bra Buddist om andan föll sig på. Sen minns jag min granne!!

Förra helgen ringde det på dörrklockan klockan 02.30! Hundmamman fick absolut fnatt och jag rusade till dörren med massor av fantasier på polisen eller ambulans och meddelanden om för tidig död och bedrövelse. Den enda fantasin som blev sann var bedrövelsen, för utanför dörren stog min granne. Han ville tala om för mig att ett av mina barn var ute med sina vänner. De hade i och för sig inga hyss för sig, och var inte högljudda, men när dom gick på VÅR uppfart slogs HANS ljus på! Dessutom trodde inte grannen att vi var hemma. Han avslutade denna harang med att fråga "Tycker du att det är accepterbart?".

Istället för att svara "Det är du som är oaccepterbar" eller "Hur menar du att jag skall kunna kontrollera inställningen på din lampa" eller "Vad i helvete menar du med att ringa på min dörr klockan mitt i natten" eller "Ditt pucko, är du klok nånstans, min son är en tonåring som stör dig utan att veta det, du är en vuxen som stör med intention!", så svarade jag "Ja det tycker jag" och stängde dörren.

På vägen tillbaka till sängen slog det mig att jag tycker inte att jag är bättre än min granne, men jag tycker att han är SÄMRE än mig. Mycket, mycket sämre faktiskt. De känslor som han väcker hos mig är varken varma eller vackra, och inte är dom positiva heller. Jag blir faktist förbannad bara jag tänker på honom.

Jag hade nog inte blivit en speciellt bra Buddist när allt kommer omkring.

Svår nerd varning

En god vän till mig har precis börjat en kurs i MS paketen. Vi hade lunch häromdagen och hon var full av sina nya kunskaper som hon absolut ville förmedla till mig. Jag lyssnade ju naturligvis gärna på allt hon hade och säga och försökte låta bli att komma med inlägg. Som ni tjejer vet, men kanse inte ni killar så pratar en tjej ibland (eller ganska ofta) bara för att prata av sig lite, och få medhåll. Killar däremot tror att varje mening uttalad är en outredd situation som absolut behöver en lösning, och den lösningen står han gärna till förfogande med! Det är faktiskt ganska störande för en tjej att tala med en kille som hela tiden kommer med lösningar till de problemen man diskuterar. Samtidigt så är jag säker på att det kan driva en kille till vansinne att diskutera sina problem med en tjej som "bara" sitter och nickar och kommer med uppmuntrande kommentarer, när allt han vill ha är ett förslag till lösning.

Jag som jobbar bara med män har lärt mig att ta den manliga versionen av samtal för norm, och måste därför passa mig lite när jag talar med mina tjej kompisar. Hursomhelst tillbaka till det jag egentligen skulle berätta. Hon satt alltså där och fullständigt bubblade av nya kunskaper. Hon vet ju förståss att jag jobbar som programerare, men jag är inte helt klar över om hon vet vad det innebär för mitt i en mening tittade hon alvarligt på mig och sa: "Och vet du vad? I VB har dom någonting som heter satser, där man bestämmer vad som är sant eller inte, dom heter "else", "if" och "but" satser. Det måste ju vara någonting du kan använda dig av".

Jag skäms lite över att säga det, men innan jag hade fått håll på mig själv hade jag skrattat upp kaffet genom näsan.

Men nu, i eftertankens kranka blekhet slår det mig att en "but" sats kanske inte hade varit helt fel, ganska använbar faktiskt. Tänk när man sitter där och inte är helt säker på vad det är för något man har, då kan en liten "but" i slutet vara bra. Eller istället för en nästlad if sats kan man ju ha en "but", vem vet. After all, Corba använder ju "MAYBE" <g>

En vanlig dag

Jag vaknar klockan 7.30. Nej det var fel. Jag går ur sängen 7.30, men vaknar gör jag inte förrän långt senare. Okey så min dag börjar...typ...7.30, sen rullar den på. Valpar, valpar, frukost, ungar, valpar, jobba, koda, koda, koda, möten, koda, äta, koda, koda, koda, valpar, hästar hästar, hästar, valpar, ungar, äta, ungar, ungar, tv om jag orkar, sängen.

Ibland är jag så trött att jag inte kan somna, men konstigt nog har jag aldrig varit så pigg att jag inte kan vakna. Eller är det kanske därför jag har så svårt att vakna på morgonen...jag är helt enkelt för pigg?

Beroende på om min bättre hälft är på ön eller inte så får jag lagad mat när jag kommer hem från stallet. Vilken lyx va! Om han inte är hemma så tror ni kanske att jag lagar maten, och då tror ni rätt väldigt sällan. Mina barn frågar lite försynt när fadern inte är hemma vad vi skall ha till mat, och ser väldigt molokna ut om jag svarar att jag skall laga något. Dom känner sin mamma och vet att middagen blir antagligen både sen och ganska äcklig.

Carina Dahl sa: "Det finns barn som inte sover på skitiga hästfiltar och äter lagad mat varje dag, men dom är förståss inte mina."

Jag är helt med dig Carina, dom är inte mina heller. Däremot har jag svart bälte i take-away. Jag kan faktist rida och beställa take-way SAMTIDIGT! Det är det inte många som kan, men å andra sidan så är det kanske inte så många som har så mycket träning på det som jag.

Alla är bra på något, min lott i livet är att vara expert på take-away, och jag är helt nöjd med det. En del har som specialite att vara extremt framgångsrika hjärn kirurger till exempel. Men jag tänker mest att det är en ganska oanvändbar specialite, i verkliga livet alltså.

Livets cirklar

Min hund fick valpar för nästan 4 veckor sen. Den fjärde juni kom dom. Sju stycken! Strax innan tolv den natten kom den sista. Det var en liten tjej med stora problem att andas. Hennes slemhinnor var lila och hennes små revben stack rakt ut när hon kämpad för att dra i sig luft. Jag maserade och slungade, hennes andning blev aningen bättre, men hon kämpade fortfarande för varje andetag. Till slut lade jag ner henne till mamman med förhoppningen att hon skulle kunna göra livet aningen lättare för sin dotter. Mamman slickade hårt och länge och gav sig inte förrän valpen hade fått tag i en spene. Den natten när jag till slut gick och la mig insåg jag att sannolikheten att valpen skulle överleva natten var liten.

Men det gjorde hon och alla nätter sen dess. Hon heter Seven förstås, Seven of Seven.

För två veckor sedan ringde en man som sa att han på omvägar fått reda på att jag hade valpar, och fanns det någon möjlighet för honom att få köpa en? Han berättade att han och hans fru hade förlorat sin hund för ett litet tag sen. De hade inte tänkt att köpa en ny hund så snart, men när hans vän nämnt att han visste en som hade valpar, så kände mannen att det kanske ändå var meningen att de skulle ha en liten valp nu.

De kom och tittade samma eftermiddag, mannen och hans fru. Valparna var knappt två veckor och hade inte ens öppnat sina ögon. Jag hade inte hjärta att få dem att vänta till valparna var äldre. Jag sa att det inte var någon idee att de valde valp ännu, det är bättre att vänta tills man kan se valpens personlighet innan man bestämmer sig. Innan de gick sa hustrun lite blygt,
- Jag vet att vi inte skulle välja, men min favorit är den där, och pekade på Seven.
- Varför just hon, frågade jag nyfiket.
- Jag vet inte, svarade hustrun och log generat.

De kom och tittade igen igår. Nu har valparn öppna ögon, och springer runt och gör sitt bästa för att äta upp varann och all annat runt dem. Hustrun plockade upp Seven som en självklarhet, vilket förvånade mig eftersom jag inte hade förväntat mig att de skulle känna igen henne. Medan vi satt där runt valplådan kom min bättre hälft in och började konversera med mannen. Mannen berättade hela historien om hans hund som gått bort för en liten tid sedan. Hur mannen suttit med hundens huvud i sitt knä medan hunden stillsamt dragit sitt sista andetag. Den fjärde juni, strax innan tolv på natten.

Första posten.

Jaha, då sitter jag här och skriver trots allt. Min syster, den ystra, föreslog att jag skulle blogga. Nu när jag tänker efter så var det kanske mer en order än en fråga.
-Du måste blogga, sa hon.
-Hur i hela världen skall jag kunna följa med i ditt liv om du inte bloggar?

-Det är inte riktigt min grej, svarade jag och hörde hur hon suckade tungt.

Så nu sitter jag här....och bloggar. Hon hade rätt förstås, min syster, den ystra. Det är svårt att ha samma koll på varann nu när vi inte bor i samma land längre. Konstigt det här med distans. I början saknade jag henne mycket, hela tiden. Ringde ofta förståss. Sen går tiden, och så går den lite till. En dag insåg jag att vi inte hade talats vid på flera månader. Så jag ringde. Långt samtal, många ämnen som skulle avklaras. När telefonen las på var saknaden stor, jätte stor. Så stor att jag lite rädd att ringa igen, för att saknaden skall vakna för mycket. Jag antar att avståndet påverkar kollen men inte närheten, närheten i hjärtat vill säga. Och det är ju tur.

"I carry your heart in my heart" sa han, poeten. Och det är så jag känner med min syster, den ystra.