Livets cirklar

Min hund fick valpar för nästan 4 veckor sen. Den fjärde juni kom dom. Sju stycken! Strax innan tolv den natten kom den sista. Det var en liten tjej med stora problem att andas. Hennes slemhinnor var lila och hennes små revben stack rakt ut när hon kämpad för att dra i sig luft. Jag maserade och slungade, hennes andning blev aningen bättre, men hon kämpade fortfarande för varje andetag. Till slut lade jag ner henne till mamman med förhoppningen att hon skulle kunna göra livet aningen lättare för sin dotter. Mamman slickade hårt och länge och gav sig inte förrän valpen hade fått tag i en spene. Den natten när jag till slut gick och la mig insåg jag att sannolikheten att valpen skulle överleva natten var liten.

Men det gjorde hon och alla nätter sen dess. Hon heter Seven förstås, Seven of Seven.

För två veckor sedan ringde en man som sa att han på omvägar fått reda på att jag hade valpar, och fanns det någon möjlighet för honom att få köpa en? Han berättade att han och hans fru hade förlorat sin hund för ett litet tag sen. De hade inte tänkt att köpa en ny hund så snart, men när hans vän nämnt att han visste en som hade valpar, så kände mannen att det kanske ändå var meningen att de skulle ha en liten valp nu.

De kom och tittade samma eftermiddag, mannen och hans fru. Valparna var knappt två veckor och hade inte ens öppnat sina ögon. Jag hade inte hjärta att få dem att vänta till valparna var äldre. Jag sa att det inte var någon idee att de valde valp ännu, det är bättre att vänta tills man kan se valpens personlighet innan man bestämmer sig. Innan de gick sa hustrun lite blygt,
- Jag vet att vi inte skulle välja, men min favorit är den där, och pekade på Seven.
- Varför just hon, frågade jag nyfiket.
- Jag vet inte, svarade hustrun och log generat.

De kom och tittade igen igår. Nu har valparn öppna ögon, och springer runt och gör sitt bästa för att äta upp varann och all annat runt dem. Hustrun plockade upp Seven som en självklarhet, vilket förvånade mig eftersom jag inte hade förväntat mig att de skulle känna igen henne. Medan vi satt där runt valplådan kom min bättre hälft in och började konversera med mannen. Mannen berättade hela historien om hans hund som gått bort för en liten tid sedan. Hur mannen suttit med hundens huvud i sitt knä medan hunden stillsamt dragit sitt sista andetag. Den fjärde juni, strax innan tolv på natten.

Första posten.

Jaha, då sitter jag här och skriver trots allt. Min syster, den ystra, föreslog att jag skulle blogga. Nu när jag tänker efter så var det kanske mer en order än en fråga.
-Du måste blogga, sa hon.
-Hur i hela världen skall jag kunna följa med i ditt liv om du inte bloggar?

-Det är inte riktigt min grej, svarade jag och hörde hur hon suckade tungt.

Så nu sitter jag här....och bloggar. Hon hade rätt förstås, min syster, den ystra. Det är svårt att ha samma koll på varann nu när vi inte bor i samma land längre. Konstigt det här med distans. I början saknade jag henne mycket, hela tiden. Ringde ofta förståss. Sen går tiden, och så går den lite till. En dag insåg jag att vi inte hade talats vid på flera månader. Så jag ringde. Långt samtal, många ämnen som skulle avklaras. När telefonen las på var saknaden stor, jätte stor. Så stor att jag lite rädd att ringa igen, för att saknaden skall vakna för mycket. Jag antar att avståndet påverkar kollen men inte närheten, närheten i hjärtat vill säga. Och det är ju tur.

"I carry your heart in my heart" sa han, poeten. Och det är så jag känner med min syster, den ystra.