Jag ångrar att jag någonsin började med nikotin. Jag var 13 nästan 14 när jag stog framför spegeln och övade att dra munbloss som såg precis ut som halsbloss. Om det syntes för tydligt att jag inte drog halsbloss gick ju alla mina "street cred" åt skogen. Och just dessa "street cred" var enda anledningen till rökandet. I början.
Jag vet inte när jag insåg att jag var beroende, men jag minns tydligt när jag var nyss fyllda 20 och på väg upp för en lång brant trappa. Halvägs upp var jag tvungen att stanna för jag fick inte tillräckligt med luft. Det skrämde mig tillräckligt för att börja fundera på vad jag höll på med. Jag fick en snilleblixt och bestämde mig för att börja snusa istället. Jag resonerade som så att snusen är inte farlig för lungorna och dessutom var jag för pryd för att snusa egentligen, så jag skulle bara snusa i hemlighet.
Nu, ett antal år senare snusar jag naturligvis kopiösa mängder och kunde inte bry mig mindre om hur det ser ut.
En gång försökte jag sluta. Ett riktigt allvarligt försök. Jag använde mängder med nikotinplåster som jag långsamt trappade ner. Jag tog till och med och klippte upp en kökshanduk som i små bitar vilka jag stoppade in under läppen. Otroligt nog hjälpte faktiskt handuken en hel del. Efter åtta kökshandukar och fyra månader med långsam stadig nertrappning stog jag en dag i köket och plockade ur diskmaskinen när min man kom hem. Helt utan cermonier gick han fram till mig med en ny snusdosa och sa
- Du kan väl vara hygglig och börja snusa igen.
- Va, sa jag lite förvirrat.
- Ja det är ju naturligtvis ditt val, sa han lugnt. Valet du har är att antingen börjar du snusa, nu med en gång, eller också tar jag killarna och flyttar.
Det otroliga är att jag faktiskt tyckte att jag gjorde bra ifrån mig, medan mina killar hade lidigt sig igenom dom fyra månaderna. Enligt min man var det värsta att jag hade förlorat min humor. Hur klarar man sig igenom livet utan humor? Om man inte kan skratta åt eländet ibland blir ju livet alldeles för tugnt. Så nu är det bestämt, jag kommer aldrig att sluta snusa.
10 comments:
Hi hi hi! Jag ser scenen framför mig! Hihihihihiii!!
Så där är jag med socker. Jag slutade äta godis förra året och klarade mig i 6 månader. De första 2 månaderna var hemska! Jag tänkte bara på godis, såg godis överallt och när jag hade mens låg folk i min närhet riktigt illa till...
Shit, är det så jobbigt att sluta? Jag som funderar på det...
nina hehe jag är inte bra på att sluta med något, jag har aldrig ens försökt att sluta med socker.
jv nej det är ÄNNU jobbigare <g> Om jag fick bestämma skulle jag bestämma åt dig att aldrig sluta heller, det är goare att bara gilla läget :) Hur får du tag på snus i Japan föresten?
Jag ska göra ett seriöst försök att lägga ner sockret igen...snart. Jag ska bara äta upp mina 7oog som jag köpte igår... :)
Å just det...jag länkade till dig, hoppas det är ok...
nina Jag tycker du skall vara försiktig med att sluta med socker. Jag tror nämligen att summan av ens laster är konstant, så blir du av med socker-beroendet kommer du bara att börja med något annat! :)
Klart att de är ok att du länkar :)
Psis!! Så tycker jag med!! Å eftersom jag faktiskt nästan aaaaldrig örker så kan jag baske mig få äta godis!!
Ps: Nini, inte Nina ; )
Röker dammit! RÖÖÖKER. Inte örker =/
nini hahaha jag tyckte det lät exotiskt med örker, jag tycker att vi döper om det. Ledsen över nina istället för nini, skyller på att fingrarna är snabbare än hjärnan :)
Hehe jag är en party-örkare :D
Hehehe det är ju faktiskt riktigt skojsigt! Örkare it is!!
Post a Comment