Den som söker skall finna

Jag har helt klart varit bortslarvad i en flyttkartong sista månaden. Varje lunch har jag surfat på lägenheter, hus, skolor och stall i London. Bostadsmarknaden är så enormt snabb i London att det man kan hitta på nätet är antingen redan taget, eller omöjligt att bo i. Enda möjligheten var att åka dit, och tjata så mycket på det lokala mäklarna att de till slut slänger en lägenhet på en.

I fredags tog vi tjuren vid hornen och åkte helt enkelt dit. Äldsta sonen överaskade oss med att dyka upp från Manchester senare på kvällen. Tidigt lördag morgon satte vi våran tjat plan i verket. Vi hade bestämt att 13-åringen skulle gå i skola i Barnes som ligger i SW 13, så vi började i Hammersmith. Planen var att få en känsla för området så vi gick överallt. Lördag eftermiddag hade vi promenerat från Hammersmith station, hela vägen till Chiswick, rakt igenom Chiswick och hela vägen tillbaka till Hammersmith station. Jag vet inte hur långt det är, men jag kan lova att det kändes som åtminstone 3 mil. Mäklarfirmorna ligger tätt så vi måste ha pratat med minst 15 olika. Både Hammersmith och Chiswick är fint, väldigt londonigt och jag skulle inte ha något emot att bo där.

Vid fyra tiden bestämde vi oss för att gå över bron från Hammersmith in i Barnes för att titta på yngsta sonens skola. Bron är en liten kort bro, och plötsligt utan förvarning var vi inne i en liten småstad. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Vi gick från den otroligt "busy" Hammersmith station, runt hörnet över bron och in en en småstad. Husen är annorlunda, det finns massvis med gröna områden. Torg snarare än köpgator och hela Barnes är lixom inringat av the Thames River.

Vi bestämde med en gång att det var där vi ville bo. Det visade sig ju naturligvis att fler än vi tycker att Barnes är fint, så det är ganska dyrt, eller rätt så dyrt, eller kollosalt dyrt, eller ok, jag erkänner ... helt sjuka priser! Jag har kommit på att man kan bli dyrblind på samma sätt som man kan bli fartblind. När vi på måndag eftermiddag stog i en tre rummare i norra Barnes och mäklaren sa att hyran var endast £2.300/månad så tittade jag och min man på varann och sa "Va billigt, vilken tur vi har". Det värsta är att vi menade det. Det var ett jättebra pris, men billigt vet i tusan om man kan kalla det.

Så nu har vi skola till sonen, bostad till oss allihop och stall till hästen. Jag är otroligt lättad och totalt slut.

På tal om livets cirklar, när vi på måndagen var och hälsade på i skolan som yngsta sonen skall gå i så kom en kille springande. Han presenterade sig och det visade sig att han och yngsta sonen gick i nollan och ettan tillsammans. Undrar hur stor sannolikheten var för det mötet???