Wednesday, October 11, 2006

mrs Bucket

Jag har varit på middag med mrs Bucket från TV serien "Keeping up apperances". Ja, det var ju inte hon på riktigt, det var hustrun till en av min mans arbetskamrater, men hon var precis som mrs Bucket, på pricken. Yngsta sonen var också med och det är en middag han sent kommer att glömma.

De hade valt resturang. En dyr fransk resturang. Mrs Bucket beställde naturligtvis in sin mat på franska, medan hon sneglade på mig som för att försäkra sig om att jag hörde. Jag beställde min mat på engelska och fick ytterligare ögonkast av mrs Bucket, något missnöjda men ändå nöjda lixom. När maten kom in hade hon beställt musslor till förätt. Hon åt aldrig sina musslor, petade lite bara medan hon konverserade på ytterst "proper english".

Sedan kom huvudrätten in. Hon hade beställt kycklinglår, och till dessa hade hon beställt pommesfrites. För att vara ärlig måste jag väl erkänna att jag egentligen också är en snobb, för när hennes pommesfrites serverades tänkte jag att det är kanske inte är pommesfrites jag mest förknippar med en fin resturang. Speciellt inte denna sortens pommesfrites, samma sort som serverars på Mc Donalds, den smala långa typen.

Efer en liten stund började hon pilla med pekfingret i sina pommesfrites. Samtalet avstannade och all vår uppmärksamhet vändes mot mrs Bucket. Jag trodde först att hon höll på att städa sina pommesfrites, men sen kallade hon plötsligt till sig kyparen och sa med sin förnäma engelska.

"These chips are to short. Please take them out."
"To short?", undrade kyparen aningen förvirrat.
"To short!", snäppte mrs Bucket och vände sig demonstrativt bort från kyparen.

Väluppfostrad som jag är så skrattade jag inte högt utan slet istället upp servetten och försökte så gott jag kunde kväva skrattet. Sen fick jag syn på yngsta sonen, högröd i ansiktet av tillbakahållet skratt, och mannen som febrilt försökte hålla tillbaka sitt. Så där satt vi tre och kämpade febrilt med att inte skratta högt medan den stackars kyparen var och hämtade nya pommesfrites. Och inte vilka pommesfrites som helst, utan långa pommesfrites. Man kan ju inte äta korta pommesfrites, det vet ju alla.

Sen dess är "pommesfrites" allt man behöver säga för att reducera min yngsta son till en hög på golvet vrålade av skratt.

7 comments:

Anonymous said...

*skrattar*
Citatet: "Varför bara vara besvärlig när man med en aning fantasi kan vara helt omöjlig?"
Dyker av nån anledning upp i mitt huvud då jag läser detta.
Vilken människa!

Anonymous said...

*lämnade tydligen gammatik och liknande hemma då jag gick till jobbet imorse*

systeryster said...

Vet du max jag undrar faktiskt om hon inte skickade ut dem bara för att visa oss att hon minsann var en sån som krävde perfectionism. För allvarligt talat, ingen människa med förnuftet i behåll bryr väl sig om hur långa bitar potatis man äter...eller? Jag skrattar forfarande bara jag tänker på det. Situationen var så enormt absurd :)

Anonymous said...

Tanken som dyker upp i mitt huvud: Var i helvete står det hur lång en pommes ska vara??? Är det nån eu-regel som jag har missat lr?

Anonymous said...

Mitt intryck var mest att hon skickade ut dem för att göra sig märkvärdig inför er... och försöka imponera på nåt sätt. (Nåt väldigt konstigt sätt...) :-P

Anonymous said...

... så din kommentar om att "...hon minsann var en sån som krävde perfectionism" stämmer nog.

Dåcktor Erik said...

Haha...påminner mig om sketchen i Fawlty Towers där en liten osnuten unge kommenterar pommes fritsen med "they're the wrong shape and absolutely awful! They're puke!"