Va?

Efter lunch på väg tillbaka från en stressing shopping runda sprang jag på min högsta chef A. Han och hans fru har varit hos oss på middag några gånger och vi hos dom. Vi är väl vad man kan kalla bekanta.

"Hur är det med dina aliens?", frågade han artigt.
"Tack bra", svarade jag precis lika artigt. "hur mår dina aliens och frun?"
"Åh tack, bara fint. Hur går det nere på avdelningen då?"

Jag gillar inte min närmsta chef B, alls. Man skulle kunna säga att jag tycker illa om honom. B har varit min chef nu i lite över 2 år och vid minst trettiosjutton gånger har jag tänkt att jag skall prata med A om det. Höra om det finns något man kan göra. Det har aldrig blivit av. Jag är ju svensk och full av jantelag, alltså är livet och därmed jobbet en jämmerdal, man skall ju inte klaga. Jag är inte en sån som klagar eller springer med skvaller. Och så är det med den saken.

"Jag har faktiskt ett litet problem", hör jag mig själv säga. "Jag har jättesvårt för B, faktiskt så svårt att jag har börjat se mig om efter nytt jobb", fortsätter tungan helt utan tillåtelse från hjärnan.
"Du är alldeles för värdefull för oss för att vi skall tillåta dig att gå någon annanstans", svarar A till min enorma förvåning. "Du gillar ju C, så jag tycker att vi skriver över dig till C's avdelning."
"Hrghu?", är allt jag klarar av att svara.
"B har väldigt svårt att kommunicera med kvinnor, så jag måste säga att jag förstår dig", fortsätter A. "Blir det bra om du får flytta till C?"
"Ja själklart. Tack så väldigt mycket A", får jag till slut ur mig innan han försvinner till sin bil.

Så där ser man. Livet är fullt av överaskningar. Kanske speciellt om man lider av olydigtunga syndromet.