Svåra frågor

På denna ön umgås man inte på lunchen normalt. Man kan naturligtvis ha en lunch date, eller ett lunch möte, men normalt så sitter man vid sin dator och äter sin macka eller vad det nu kan vara. Första året jag var här försökte jag desperat att få med mig en kollega eller två ut och äta riktig mat, men nu har jag gett upp. Nu sitter jag med och äter en macka till lunch med tangentbordet och skärmen som ända sällskap. Skäms gör jag ju lite förståss, eftersom jag ju vet som svensk att min lunch borde bestå av ett lagat mål mat för annars....annars...jag annars vet jag faktiskt inte, men det är säkert något hemskt.

För att underhålla mig själv surfar jag på ditt och datt. Min senaste favorit surf är Buddistiska Zen texter. Jag är inte Zen Buddist, men av någon anledning gillar jag den religonen. Så vitt jag vet är Buddism den enda religion som inte har använts till att tillåta ett folkslag, regering eller individ att vara totalt destruktiv och livs fientlig. Till exempel så är ju en del av Buddism att ingen är värd mer än någon annan. Om jag har förståt saken rätt så är det till och med så i vissa falanger att en myras liv väderas inte varken högre eller lägre än en hund eller människa. Riktigt så långt har jag svårt att gå, men jag är helt med på ideen att ingen människa är mer värd än någon annan. Så jag läser och känner mig nöjd med att jag på den punkten är en bra människa, för jag känner mig inte bättre än någon annan. Jag sitter där och känner mig riktigt stolt över mig själv, tänker att jag nog hade kunnat bli en riktigt bra Buddist om andan föll sig på. Sen minns jag min granne!!

Förra helgen ringde det på dörrklockan klockan 02.30! Hundmamman fick absolut fnatt och jag rusade till dörren med massor av fantasier på polisen eller ambulans och meddelanden om för tidig död och bedrövelse. Den enda fantasin som blev sann var bedrövelsen, för utanför dörren stog min granne. Han ville tala om för mig att ett av mina barn var ute med sina vänner. De hade i och för sig inga hyss för sig, och var inte högljudda, men när dom gick på VÅR uppfart slogs HANS ljus på! Dessutom trodde inte grannen att vi var hemma. Han avslutade denna harang med att fråga "Tycker du att det är accepterbart?".

Istället för att svara "Det är du som är oaccepterbar" eller "Hur menar du att jag skall kunna kontrollera inställningen på din lampa" eller "Vad i helvete menar du med att ringa på min dörr klockan mitt i natten" eller "Ditt pucko, är du klok nånstans, min son är en tonåring som stör dig utan att veta det, du är en vuxen som stör med intention!", så svarade jag "Ja det tycker jag" och stängde dörren.

På vägen tillbaka till sängen slog det mig att jag tycker inte att jag är bättre än min granne, men jag tycker att han är SÄMRE än mig. Mycket, mycket sämre faktiskt. De känslor som han väcker hos mig är varken varma eller vackra, och inte är dom positiva heller. Jag blir faktist förbannad bara jag tänker på honom.

Jag hade nog inte blivit en speciellt bra Buddist när allt kommer omkring.