Drama

Igår hade vi drama av oanade höjder här på den lilla ön och återigen var äldsta sonen huvudperson.

Jag skall ta det från början.

Äldsta sonen har detta året tagit studenten, eller som det heter på detta språket, tagit sina A-levels. Planen var att han skulle studera vidare på den något större ön i närheten av den lilla ön. Hela året har jag oroat mig för hans betyg, men han har varit helt cool. Han är nämligen 18, odödlig och bäst...på allt! Så jag har oroat mig, och han har talat om för mig att jag oroar mig i onödan, är löjlig, och dessutom gör honom ledsen genom att visa så dåligt förtroende. Nåja.

Igår kom A-level resultaten.

I och med att sonen är kvar i Sverige en vecka till, bestämde vi att jag skulle hämta dom. När jag fick kuvertet samtidigt med en uppmaning att stanna kvar och tala med studiorektorn började jag ana oråd. En stund senare dök studiorektorn upp, bjöd in mig på sitt kontor och informerade mig om att sonens resultat var dåliga, riktigt dåliga. Den "target" som var överenskommen med Universitetet var långt ifrån uppnådd, vilket innebar att han inte kommit in. Han var faktiskt långt ifrån att komma in.

Så jag ringde sonen och berättade vad som hänt. Jag hade tänkt att skälla på honom, eller åtminstone säga "Vad var det jag sa!!", men jag hann inte. Han blev så otroligt ledsen att jag istället tröstade. När studiorektorn tog i hand och sa adjö, sa han att han skulle ringa till universitetet och höra om sonen trots allt kunde bli antagen. Ärligt talat så trodde jag att det var något han sa bara för att trösta mig, så döm om min förvåning när han ringde några timmar senare att talade om att Universitetet beslutat sig för att acceptera min sons ansökan!!! *

Så jag ringde sonen igen, och hans humör skiftade från självmordsbenägen till hybris på två nanosekunder. Efter att ha tjoat och skrikit en stund sa han plötsligt "Men mamma, detta innebär ju att jag är den enda i släkten som har studerat på den något större ön. Det är ju jätte coolt". "Coolt och coolt", svarade jag elakt. "Det är ju en evinnerlig tur helt enkelt för det finns inte en chans att du hade kommit in på ett svenskt universitet med dom betygen".

Nu är jag orolig igen. Undrar om han klarar sig. Undrar hur mycket luckor han har på grund av att han faktiskt inte pluggat in sina A-levels. Undrar hur gammal han måste bli innan jag slutar oroa mig för honom.

* Det visade sig att man ansöker med både sina betyg och ett personligt brev med referenser. Vid uttagningen väger dessa bägge lika, så helt olikt Sverige där enbart betyg räknas.