Trespråkig

Jag skulle gissa att min familj är trespråkiga nu. Vi talar svenska, engelska och swinglish flytande. Jag var inte medveten om hur illa vår svenska hade blivit förrän vi var i Sverige och hälsade på. Min yngsta son är klart värst. Min moster var också hemma och hälsade på. Hon har de sista 55 åren bott i Syd Afrika. När moster och den yngsta samtalade gällde det att hänga med. De använde svenska ord, men grammatiken var helt engelsk. Bara för att hålla oss andra på tårna petade de in ett och annat, helt eller delvis engelskt ord. De två försod varann perfect utan några problem.

Jag tror att det händer konstiga saker i hjärnans språkcentrum när man talar mer än ett språk flytande. För en tid sedan var jag i Portugal och skulle köpa häst. Jag hade med mig en av mina vänner från ön, alltså en engelsktalande vän. Vi kan kalla henne vE för enkelhetens skull. Vi bodde hos en tjej i Portugal som var ursprungligen ifrån England, men som talar flytande Portugisiska. Låt oss kalla henne för vP. Portugiser talar generellt inte speciellt bra engelska så vP översatte mest hela tiden. Det underliga var att varje gång jag skulle tala med vE, så talade jag på svenska!? Det hände minst 90% av de gånger jag vände mig till vE, däremot aldrig när jag skulle tala med vP.

Häromdagen så läste jag en engelsk bok om dressyr som hade en hel del bra saker att säga. När jag senare på kvällen kom till stallet skulle jag berätta för en ridkompis om det jag läst och det blev tvärstopp. Jag hittade inte de engelska orden!?
Otroligt irriterande. Jag undrar om det är vanligt när man är flerspråkig eller om det bara är jag som är ovanligt blond.

Best served cold

I november förra året skulle vi försäkra den äldsta sonen på en av våra bilar. På ön så försäkrar man inte bilen, man försäkrar personen för bilen. Krångligt och dyrt, men försäkring är ju ett måste. I vilket fall bestämde vi att försäkra mannens bil för sonen. Mest för att vi är snälla föräldrar tro det eller ej. Mannens bil är snabbare, snyggare, nyare, ja faktiskt alla positiva "are" jag kan komma på.

Ibland har min bil varit hemma men mannnens borta, varvid äldsta sonen har försökt övertala mig att låta honom låna min. Alla dessa försök har resulterat i en smärre föreläsning om vikten att ta ansvar för sig själv, för andra och framförallt för sin försäkring. Om man är med om en olycka i en oförsäkrad bil kan det ju förutom personskador gå ekonomiskt riktigt illa. Som svensk håller man sig till reglerna så det är otänkbart att köra en bil man inte är försäkrad för. Sånt gör man bara inte, absolut inte. Definitivt inte!

I fredags skulle jag betala skatten på min bil. På ön gör man detta på posten, och måste där visa upp giltigt försäkringsbrev. Jag kunde inte hitta mitt försäkringsbrev så jag började med att åka till försäkringsbolaget. Sonen var, tyvärr, med mig in. Tjejen bakom disken förklarade glatt för mig att min bil varit oförsäkrad sedan i november 2005.


Oförsäkrad! 9 månader! Det är inte möjligt.


"Är du säker", frågade jag lamt medan sonen vred sig på golvet i skrattkramp.
Kassörskan vände motvilligt sin uppmärksamhet från sonen till mig.
"Ja", svarade hon. "Ni kansellerade er försäkring i november".

För att göra en lång histora kort så visade det sig att när vi beslöt att inte försäkra sonen för bilen trodde fösäkringsbolaget att vi inte ville ha en försäkring på min bil, alls.

Bilen är nu försäkrad igen men jag har ett annat problem. Äldsta sonen har inte sagt något. Inte ett knyst. Förutom sitt utbrott inne på försäkringsbolaget har han inte nämnt händelsen igen. Till min vånda har jag tvingats inse att han sparar det. Undrar var han har lärt sig det.

Höst

I morse på väg till jobbet luktade det kallt från luften och varmt från marken. Snart byter löven färg. Mmmmmmm jag älskar hösten.

Meditera

Enligt Zen Buddismen skall man öva på att vara mer i tillfället. Leva nu inte sen. De flesta människor lever för nästa någonting, nästa lön, nästa semester, nästa helg. Buddismen säger att man blir lyckligare om man lever nu, i denna minuten. Om man till exempel sopar så skall man vara i sopandet. Man skall inte låta tankarn flyta ut och fantasierna ta över, man skall bara sopa.

Mitt problem är att jag tror att jag är för mycket Buddist i det fallet. När jag diskar så är det det jag tänker på, disken. Det är outhärdligt tråkigt kan jag meddela. Och då är det ändå roligt i förhållande till att dammsuga. Jag vågar inte ens nämna vad jag tycker om att vika tvätt.

För att nå detta tillstånd av varande skall man meditera mycket och ofta enligt Buddismen. Eftersom mitt problem mer är av motsatt art så undrar jag om det finns någon slags avmeditation. Någon kurs i hur man blir mindre i tillfället mer fluffig lixom. Det vore super bra med en kurs i hur man kan para sockor samtidigt som man fantiserar om nästa semester. Perfekt.

Identitet

När yngsta sonen var tre år ville han ha en barbie till julklapp. Inget annat, bara en barbie. Pappan försökte allt för att så sonen att ändra sig, han talade om spännande vapen, och bilar med häftig lack, och dinosourie figurer som gick att morpha, men nix, det skulle vara en barbie. Pappan suckade lite, kunde inte förstå sonens intresse, och köpte honom en barbie docka till juklapp.

Dockan var jättefin med extra kläder och långt, silkeslent hår. Sonen blev så där lycklig som bara treåringar kan bli när han fick syn på kartongen genom julklappspappret. Paketet slets upp så snabbt att det yrde snören, papper och kartongbitar runt honom. Lika snabbt kom barbie ur sin lilla fina klänning. Treåringen fortsatte med underkläderna och snart var hon helt naken. Han vred av henne benen och armarna och började genast att körda "bil" med henne. Den enda solken i hans bägare var att hon bara hade bröst upptill så hon körde med en viss tilt.

De extra kläderna kom aldrig till användning, faktiskt inte ens de kläder hon kom med. Det enda sonen gjorde med sin barbie var att använda henne som bil, och han älskade sin barbie bil.

Pappan och jag låg i sängen den kvällen och diskuterade sonen och hans barbie intresse. Pappan var nöjd med att han valt att använda henne till bil och jag frågade varför. Pappans förklaring var att han i och för sig alltid planerat att uppfostra våra barn utan för mycket förutfattade könsroller, men att han var ändå glad att hans son inte "lekte med dockor".
"Men det gör han ju", skrattade jag. "Han har ju jätteroligt med barbie".
"Han använder henne som bil", svarade han. "Så det gills inte"

Ett par månader senare kom sonen gående nedför trappan ropandes på mig och pappan att komma och titta. Han var en syn i sin cowboyhatt och två skärp i kors över axlarna och midjan. I skärpen satt hela leksakslådans alla vapen. Det var svärd, pistoler, knivar, gevär och pilbågar nertryckta så tätt det gick.

Han hade också på sig mina nylonstrumpor och mina röda högklackade pumps.


"Jag ger upp", sa pappan den kvällen och log. "Det är ju ingen mening med att hålla fast i könsrollstänkande när man har en liten kille som så tydligt inte bryr sig utan istället gillar det han gillar och är den han är".

Och det håller jag helt med om.

Va?

Efter lunch på väg tillbaka från en stressing shopping runda sprang jag på min högsta chef A. Han och hans fru har varit hos oss på middag några gånger och vi hos dom. Vi är väl vad man kan kalla bekanta.

"Hur är det med dina aliens?", frågade han artigt.
"Tack bra", svarade jag precis lika artigt. "hur mår dina aliens och frun?"
"Åh tack, bara fint. Hur går det nere på avdelningen då?"

Jag gillar inte min närmsta chef B, alls. Man skulle kunna säga att jag tycker illa om honom. B har varit min chef nu i lite över 2 år och vid minst trettiosjutton gånger har jag tänkt att jag skall prata med A om det. Höra om det finns något man kan göra. Det har aldrig blivit av. Jag är ju svensk och full av jantelag, alltså är livet och därmed jobbet en jämmerdal, man skall ju inte klaga. Jag är inte en sån som klagar eller springer med skvaller. Och så är det med den saken.

"Jag har faktiskt ett litet problem", hör jag mig själv säga. "Jag har jättesvårt för B, faktiskt så svårt att jag har börjat se mig om efter nytt jobb", fortsätter tungan helt utan tillåtelse från hjärnan.
"Du är alldeles för värdefull för oss för att vi skall tillåta dig att gå någon annanstans", svarar A till min enorma förvåning. "Du gillar ju C, så jag tycker att vi skriver över dig till C's avdelning."
"Hrghu?", är allt jag klarar av att svara.
"B har väldigt svårt att kommunicera med kvinnor, så jag måste säga att jag förstår dig", fortsätter A. "Blir det bra om du får flytta till C?"
"Ja själklart. Tack så väldigt mycket A", får jag till slut ur mig innan han försvinner till sin bil.

Så där ser man. Livet är fullt av överaskningar. Kanske speciellt om man lider av olydigtunga syndromet.

Lastbilar

För några år sen hade jag häst på en gård som låg en liten bit ifrån motorleden som jag tog till jobbet. På väg till jobbet efter jag varit i stallet hade jag fri uppsikt på motorleden från den grusväg jag var på ganska långt innan jag kom till påfarten. När jag såg en lastbil gruvade jag mig svårt för hur jobbigt det skulle komma att bli att ligga bakom en långsam lastbil hela vägen till jobbet. När sikten däremot var fri från lastbilar tänkte jag inget speciellt. Jag borde ju förstås blivit glad över att inte se en lastbil, men det blev jag aldrig. Jag tänkte helt enkelt inte på det.

Det är lätt att se lastbilarna i livet och svårare att se när dom inte är där. Jag tror att tricket är att lära sig att acceptera lastbilarna. Inte gruva sig. Om man ser en lastbil kan man ta sig tid att hitta en riktigt bra kanal på radion för nu vet man ju att det kommer att ta lite längre att ta sig till jobbet. Klarar man det då tror jag att man kan ha ett riktigt bra liv. Ännu bättre är det förstås att se att vägen är fri, och ta sig tid att hitta en riktigt bra kanal på radion iallafall.

Även om man ser en lastbil, blir det ändå inte alltid som jag tror. Ibland svänger de av vid nästa avfart, ibland kör de som biltjuvar och lämnar mig långt långt bakom. Ibland stannar dom mitt på motorleden. Den gången blev jag vansinnigt arg ända tills jag såg älgen. Innan lastbilen stannade hade jag inte sett den.....

Det kanske är lite av en Buddist i mig trots allt.

En dag i en valps liv

07:00 frukost (Åh va bra, åh va kul, min favorit!!! *)
07:30 lek med boll (Åh va bra, åh va kul, min favorit!!! *)
11:00 posten kommer (Åh va bra, åh va kul, min favorit!!! *)
12:00 lunch (Åh va bra, åh va kul, min favorit!!! *)
12:20 lek med matte (Åh va bra, åh va kul, min favorit!!! *)
15:00 middag (Åh va bra, åh va kul, min favorit!!! *)
15:10 lill husse hemma (Åh va bra, åh va kul, min favorit!!! *)
16:00 lek med toarulle (Åh va bra, åh va kul, min favorit!!! *)
17:00 promenad (Åh va bra, åh va kul, min favorit!!! *)
18:00 kvällsmat (Åh va bra, åh va kul, min favorit!!! *)

* studsar upp och ner

Drama

Igår hade vi drama av oanade höjder här på den lilla ön och återigen var äldsta sonen huvudperson.

Jag skall ta det från början.

Äldsta sonen har detta året tagit studenten, eller som det heter på detta språket, tagit sina A-levels. Planen var att han skulle studera vidare på den något större ön i närheten av den lilla ön. Hela året har jag oroat mig för hans betyg, men han har varit helt cool. Han är nämligen 18, odödlig och bäst...på allt! Så jag har oroat mig, och han har talat om för mig att jag oroar mig i onödan, är löjlig, och dessutom gör honom ledsen genom att visa så dåligt förtroende. Nåja.

Igår kom A-level resultaten.

I och med att sonen är kvar i Sverige en vecka till, bestämde vi att jag skulle hämta dom. När jag fick kuvertet samtidigt med en uppmaning att stanna kvar och tala med studiorektorn började jag ana oråd. En stund senare dök studiorektorn upp, bjöd in mig på sitt kontor och informerade mig om att sonens resultat var dåliga, riktigt dåliga. Den "target" som var överenskommen med Universitetet var långt ifrån uppnådd, vilket innebar att han inte kommit in. Han var faktiskt långt ifrån att komma in.

Så jag ringde sonen och berättade vad som hänt. Jag hade tänkt att skälla på honom, eller åtminstone säga "Vad var det jag sa!!", men jag hann inte. Han blev så otroligt ledsen att jag istället tröstade. När studiorektorn tog i hand och sa adjö, sa han att han skulle ringa till universitetet och höra om sonen trots allt kunde bli antagen. Ärligt talat så trodde jag att det var något han sa bara för att trösta mig, så döm om min förvåning när han ringde några timmar senare att talade om att Universitetet beslutat sig för att acceptera min sons ansökan!!! *

Så jag ringde sonen igen, och hans humör skiftade från självmordsbenägen till hybris på två nanosekunder. Efter att ha tjoat och skrikit en stund sa han plötsligt "Men mamma, detta innebär ju att jag är den enda i släkten som har studerat på den något större ön. Det är ju jätte coolt". "Coolt och coolt", svarade jag elakt. "Det är ju en evinnerlig tur helt enkelt för det finns inte en chans att du hade kommit in på ett svenskt universitet med dom betygen".

Nu är jag orolig igen. Undrar om han klarar sig. Undrar hur mycket luckor han har på grund av att han faktiskt inte pluggat in sina A-levels. Undrar hur gammal han måste bli innan jag slutar oroa mig för honom.

* Det visade sig att man ansöker med både sina betyg och ett personligt brev med referenser. Vid uttagningen väger dessa bägge lika, så helt olikt Sverige där enbart betyg räknas.

Pingvin

För några år sedan träffade jag en kille från ett krigshärjat europeiskt land. Han berättade för mig att han, hans syster och några vänner till dem hade suttit och spelat kort en eftermiddag. Plötsligt hörde de något som lät precis som en kula som studsar några gånger mellan betongväggar. Efer att försäkrat sig om att ingen var träffad, kom de överens om att det antagligen var något annat de hört, för ingen hade hört själva skottet. När de började spela kort igen upptäckte en av hans vänner att han hade ett kulhål rakt igenom ett av sina kort.
"Åh herregud!", sa jag. "Vad gjorde ni då?"
"Vi var ju tvugna att leta reda på en annan kortlek", svarade han helt allvarligt. "Det går ju inte att spela med hål igenom korten".

Jag antar att det blir så när man bor på ett ställe där kulorna ständigt viner runt öronen. Man blir härdad, tar var dag som den kommer och oroar sig för de saker man faktiskt kan kontrollera, som vilken kortlek man använder.

Samma kille hade försökt få in sin syster och sin moster till sverige i flera månader. Han kom själv som flykting, och hans familj skulle nu äntligen få komma som närstående. Han var helt lycklig när han sa till mig "Jag så glad så glad", han hejdade sig och sökte orden i sitt begränsade svenska ordföråd. "Jag är glad som en pingvin!", kom det till slut. Jag antar att det är en direkt översättning, men det är ingen tvekan om vad han menade. Pingviner ser faktiskt riktigt glada ut när man tänker efter.

adopt your own virtual pet!

Farliga djur

Förra veckan ute på min mammas sommarställe hörde jag plötsligt ett vrål bakom huset.
När jag i full fart rundade hörnet mötte jag min 18 åring med håret på ända och vilda ögon. Han kramade sin högra hand mot sitt bröst och hoppad upp och ner när han fick syn på mig. Han skrek att han blivit biten av ett djur, ett fasansfullt djur, ett enormt stort onskefullt djur. Här måste jag tillägga att för det första är min son 193 cm lång och vältränad, för det andra befann vi oss på en liten ö strax utanför Göteborg där så vitt jag vet det största mest fasansfulla vilda djuret är hare. Jag kunde alltså för mitt liv inte räkna ut vad det var för djur som vågat sig på honom. Sonen slutade hoppa och försökte så gott det gick att gömma sig bakom mig. Han pekade försiktigt över min axel i riktning mot hammocken och sa "Gå och titta mamma, den är säkert kvar, men akta dig, den är enorm".

Visserligen är jag inte vidare modig, men jag kunde inte se några djur alls, så jag bestämde mig för att trotsa faran. Som mamma är det ju dessutom min själklara uppgift att straffa allt och alla som skadar mina barn. Långsamt, beredd på att fly vid minsta tecken på rörelse, närmade jag mig mig hammocken. "Där uppe, där under", viskade sonen i mitt öra och pekade upp under taket på hammocken.

Det var en trollslända. Visserligen stor, men trots allt bara en trollslända. Jag skrattade så att jag fick tårar i ögonen. "Det är bara en insekt", sa jag mellan skrattattackerna. "Jag tror faktiskt inte ens att dom KAN bitas", fortsatte jag elakt och skrattade vidare. Sonen blev djupt förnärmad och gick. Halvägs in till huset ropade han över axeln till mig att han var övertygad om att den var giftig. "Du skall se att nu dör jag, och då får du allt äta upp ditt skratt", ropade han innan han försvann in i den trygga stugan.

För den oroliga kan jag upplysa om att min son lever än, och i en dödsmatch mellan min son och en trollslända är trots allt mina pengar på honom.

Home sweet home

Efter två veckor i soliga Sverige är jag nu hemma på ön igen. Det var skönt att träffa mina djur igen, och att sova i sin egen säng igår kväll men förutom det så längtar jag redan tillbaka. Samtidigt måste jag säga att jag är lite splittrad. Medan jag var i Sverige var det en hel del jag längtade efter här, och nu är det en hel del jag längtar efter där. Typiskt.

Semestern har varit suverän. Jag har lyckats träffa hela min närmaste släkt två gånger, mest beroende på att det varit två stora kalas under tiden jag var hemma. Första kalaset var det 55 gäster varav 45 var släkt i första och andra led till min son, 23 till mig. Andra kalaset var 110 gäster varar 23 var släkt i första eller andra led till mig med. Kalas kul. Förutom all släkt har jag dessutom lyckats träffa alla mina tjejkompisar som står mig nära och jag har badat! För första gången på 4 år lyckades jag hoppa i havet. Ni som bor i Göteborgs området inser direkt att det var ingen större bravad eftersom det var ca 26 grader i vattnet, men ändå.

Nu är jag alltså tillbaka på jobbet igen, glad, nöjd, solbränd och lite trött. Det är inte utan att jag håller med min svägerska lite när hon säger "Arbetet är en klart underskattad form av semester".