Uppdatering

Onsdag om en vecka går flyttlasset. Vi packar in böcker, möbler, aliens och småknytt i en lastbil och tar färgan till fastlandet. Det låter väl enkelt, eller geschwint som min mamma hade sagt. Faktiskt är att det är enkelt, så varför känner jag mig då så himla rädd. Och jättesugen. Och vemodig. Och otålig. Tänk att alla dom känslorna kan rymmas inuti samtidigt.

Jag vet att vi har gjort rätt val, samtidigt som det känns vemodigt att lämna denna ön. När vi flyttade från Sverige visste jag att vi skulle tillbaka dit, inom ett år eller 50, men tillbaka hem flyttar man ju alltid. Nu är det tvärtom. Jag vet att vi aldrig mer kommer att flytta tillbaka hit, och jag kommer att sakna ön, faktiskt.

Jag undrar hur London kommer att kännas nu som vuxen. När jag bodde där som 20-åring tyckte jag det var fantastiskt. Nu är livet och kanske framförallt förväntningarna på livet annorlunda emot då. Jag undrar också hur min yngsta son kommer att få det. Och hästen, hur skall det gå för hästen!

Det kommer att bli väldigt skönt att bo i en stad igen ialla fall. Känns skönt att kunna gå och shoppa och köpa det man vill, istället för att köpa det som finns lixom.

Hur som helst är allt klart för flytt nu. Förutom att huset fortfarande är osålt. Om någon vet någon som vill ha ett hus på Isle of Man så ge dom denna länken.

Som björn*

I det här livet är jag en kvinna. I mitt nästa liv skulle jag vilja bli en björn.

När man är en björn måste man gå i ide. Man bara sover i sex månader. Jag skulle kunna leva med det.

Innan man går i ide måste man äta kopiösa mängder mat. Jag skulle kunna leva med det också.

När man är en björnhona så föder man sina ungar(som är valnötsstora) i sömnen. När man vaknar är ungarna halvt uppvuxna, gulliga, kramgoa björnungar. Jag skulle absolut kunna leva med det.

När man är en mammabjörn vet alla att man menar allvar. Man klappar till vem som helst som stör ens ungar. När ungarna blir irriterande klappar man till dom med. Jag skulle definitivt kunna leva med det.

Om man är en björn så FÖRUTSÄTTER ens partner att man vaknar med en morrning. Han FÖRUTSÄTTER att man har håriga ben och ett överflöd av underhudsfett.

Japp, jag skall bli en björn.



*En kompis skickade denna till mig på engelska. Jag var helt enkelt tvungen att dela med mig. Tyvärr vet jag inte vem ursprungsförfattaren är men översättningen är min.

mrs Bucket

Jag har varit på middag med mrs Bucket från TV serien "Keeping up apperances". Ja, det var ju inte hon på riktigt, det var hustrun till en av min mans arbetskamrater, men hon var precis som mrs Bucket, på pricken. Yngsta sonen var också med och det är en middag han sent kommer att glömma.

De hade valt resturang. En dyr fransk resturang. Mrs Bucket beställde naturligtvis in sin mat på franska, medan hon sneglade på mig som för att försäkra sig om att jag hörde. Jag beställde min mat på engelska och fick ytterligare ögonkast av mrs Bucket, något missnöjda men ändå nöjda lixom. När maten kom in hade hon beställt musslor till förätt. Hon åt aldrig sina musslor, petade lite bara medan hon konverserade på ytterst "proper english".

Sedan kom huvudrätten in. Hon hade beställt kycklinglår, och till dessa hade hon beställt pommesfrites. För att vara ärlig måste jag väl erkänna att jag egentligen också är en snobb, för när hennes pommesfrites serverades tänkte jag att det är kanske inte är pommesfrites jag mest förknippar med en fin resturang. Speciellt inte denna sortens pommesfrites, samma sort som serverars på Mc Donalds, den smala långa typen.

Efer en liten stund började hon pilla med pekfingret i sina pommesfrites. Samtalet avstannade och all vår uppmärksamhet vändes mot mrs Bucket. Jag trodde först att hon höll på att städa sina pommesfrites, men sen kallade hon plötsligt till sig kyparen och sa med sin förnäma engelska.

"These chips are to short. Please take them out."
"To short?", undrade kyparen aningen förvirrat.
"To short!", snäppte mrs Bucket och vände sig demonstrativt bort från kyparen.

Väluppfostrad som jag är så skrattade jag inte högt utan slet istället upp servetten och försökte så gott jag kunde kväva skrattet. Sen fick jag syn på yngsta sonen, högröd i ansiktet av tillbakahållet skratt, och mannen som febrilt försökte hålla tillbaka sitt. Så där satt vi tre och kämpade febrilt med att inte skratta högt medan den stackars kyparen var och hämtade nya pommesfrites. Och inte vilka pommesfrites som helst, utan långa pommesfrites. Man kan ju inte äta korta pommesfrites, det vet ju alla.

Sen dess är "pommesfrites" allt man behöver säga för att reducera min yngsta son till en hög på golvet vrålade av skratt.

Lördags godis update

De ringde just från Estate Agents. Familjen som var där i lördags vill komma tillbaka för en second viewing!!! De där britterna är tuffare än man kan tro :)

Lördags godis

I fredags ringde de från mäklaren och frågade om det gick bra med en visning klockan 13.00 på lördag. Jag svarade att det gick bra. Tio minuter senare rindge de igen och frågade om det gick bra att ha visningen klockan 16.00 istället. Jag svarade att det var helt ok med klockan 16.00 istället.

I lördags städade vi alltså hela dagen. Det är helt otroligt vad mycket som behövs göras när man ser på sitt hem med "andras" ögon. Klockan 14.00 ringde det på dörren.
Det var en mäklare som blev ytterst förvånad när jag talade om att visningen inte skulle vara förran 16.00. Han ringde sitt kontor och det visade sig snart att mycket riktigt, visningen var klockan 16.00 och dessutom med en annan mäklare, inte den killen som nu var där. Mäklaren ursäktade sig och lämnade mig och maken till fortsatt städande.

Strax innan fyra lämnade jag över hundarna till goda grannen. Mina hundar är bägge väldigt snälla, men de låter som dobbermans när någon ringer på dörren. Jag ville ju göra ett gott intryck på en presumtiv köpare, inte skrämma halvt ihjäl dem, så jag hade kommit överens med den gode grannen om att lämna hundarna hemma hos honom medan visningen pågick.

Prick klockan 16.00 ringde mäklare nummer två på dörren. Sen satt vi där tre vuxna och försökte konversera medan vi väntade på den presumiva köparen att dyka upp. 16.30 gav vi upp. Mäklaren ursäktade sig och åkte därifrån. Jag gick in och hämtade hundarna hos grannen och mannen började laga middag. Yngsta sonen kom hem med tre av sina alien kompisar. De gick in på hans rum och spelade musik. Tung rapp är melodin för ögonblicket, spelat på en volym som han vet är precis gränsen för vad jag och pappan står ut med. Jag satte på TV i vardagsrummet på en volym som skulle dränka rappmusiken och dessutom nå ut till köket där jag och mannen delade på en öl medan han lagade maten.

Då ringde det på dörren igen.

Båda hundarna skäller som besatta. Yngsta sonen skriker "I am coming, I am coming" och dånar nedför trappan tillsammans med sina tre vänner. Han fläker upp dörren och båda hundarna rusar ut skällande som besatta.

Utanför står en presumtiv köpare tillsammans med sin hustru och två döttrar. Alla fyra ser klart tagna och lite rädda ut.

För att göra en ganska lång historia något kortare så slutade det med att de faktiskt vågade sig in tillslut. De hade blivit tillsagda att visningen var klockan 17.00. Vi kastade ut alla aliens, stängde av TV, stereon och spisen och visade runt i huset. Men jag tror att det var försent. Jag tror att de var övertygade om att de hade kommit till ett "madhouse" fullt av tokiga utlänningar.

Man får aldrig en andra chans att ge ett första intryck. Och skall jag vara ärlig så är mitt hem ett "madhouse" fullt av tokiga utlänningar.

Hämden är god även på proxy

Ni som har läst min blogg vet att jag inte tycker speciellt mycket om en av mina grannar. Vad jag inte berättat är att grannen på andra sidan av oss är en absolut stjärna. Han är i 70 års åldern och har arbetat som lärare i engelska och franska i en privat skola i större delen av sitt liv. Både hans engelska och hans person är full av dignitet och stil. Dessutom har han en grymt torr, helt otroligt rolig humor. Han är gift med en kvinna som är lika mysig hon. De köpte en av Esters valpar av oss.

När vi åkte på vår turne till London förra helgen så tog dom hand om vår valp Hugo. Hela helgen hade de alltså två sjövilda tre månaders valpar att hantera. Vilket de gjorde med den äran. Bara en liten glitch hände. Bägge valparn bestämde sig en dag för att rusa över från deras trädgård till våran, trodde gode grannen, men han trodde fel. Istället för att stanna i vår trädgrård fortsatte de två små marodörerna förbi och rusade istället in i nästa trädgård. Och gissa vem som bor där? Japp, helt riktigt, där bor den inte fullt så trevliga grannen. Den grannens trädgård rusade valparn in i, med min distingerade gode granne, håret på ända, hack i häl.

Valparna hade inte varit i trädgården mer än kanske två och en halv sekund när den ogode grannen kommer klivandes och ryter till den gode grannen

"I dont want your bloody dogs shitting in my garden!"

Varpå min artige, distingerade, välartikulerade granne slutar jaga valparna. Han sträcker på sig, slätar ut sitt hår och ser sig omkring. Sedan säger han med sin ytterst korrekta engelska:

"Not much of a garden this really."

Drömlägenhet II

Jag bara måste berätta om lägenheten vi skall bo i.
Den är egentligen för liten för oss, vi behöver en fyra minst så att äldsta sonen, Ms Take och diverse gäster har någonstans att sova när de är över. Så idean är att vi bara skall bo i trean medan vi letar efter en fyra.

Lägenheten ligger i ett nybyggt område med enbart lägenheter. Inga småhus alls vilket är väldigt ovanligt för att vara England. Hela området är inhängnat av höga svarta gjutjärnsstängsel. Grinden öppnas automatiskt och kontrolleras av vakter. Enda sättet att ta sig in är antingen att vakterna känner dig, eller att du är uppskriven på en lista som gäst av någon av de som bor på området, eller att du har ett speciellt pass. Mitt i området ligger en liten park som är upplyst på natten.

Vår lägenhet har ett ganska litet kök, ett stort vardagsrum och två sovrum. Sovrummen har var sitt badrum i direkt anknytning. Ensuite kallas det här. Ensuiterna är naturligtvis helkaklade.

I området ligger det dessutom ett privat gym. Privat så tillvida att man måste bo där för att man skall få lov att använda det. Gymet är gratis, eller snarare del av den hyran man betalar. Till gymet hör en simmbasäng ca 20*10, en bastu och ett steam room.

Vi får helt enkelt göra vårat bästa och fösöka stå ut medan vi letar efter något större :)

Den som söker skall finna

Jag har helt klart varit bortslarvad i en flyttkartong sista månaden. Varje lunch har jag surfat på lägenheter, hus, skolor och stall i London. Bostadsmarknaden är så enormt snabb i London att det man kan hitta på nätet är antingen redan taget, eller omöjligt att bo i. Enda möjligheten var att åka dit, och tjata så mycket på det lokala mäklarna att de till slut slänger en lägenhet på en.

I fredags tog vi tjuren vid hornen och åkte helt enkelt dit. Äldsta sonen överaskade oss med att dyka upp från Manchester senare på kvällen. Tidigt lördag morgon satte vi våran tjat plan i verket. Vi hade bestämt att 13-åringen skulle gå i skola i Barnes som ligger i SW 13, så vi började i Hammersmith. Planen var att få en känsla för området så vi gick överallt. Lördag eftermiddag hade vi promenerat från Hammersmith station, hela vägen till Chiswick, rakt igenom Chiswick och hela vägen tillbaka till Hammersmith station. Jag vet inte hur långt det är, men jag kan lova att det kändes som åtminstone 3 mil. Mäklarfirmorna ligger tätt så vi måste ha pratat med minst 15 olika. Både Hammersmith och Chiswick är fint, väldigt londonigt och jag skulle inte ha något emot att bo där.

Vid fyra tiden bestämde vi oss för att gå över bron från Hammersmith in i Barnes för att titta på yngsta sonens skola. Bron är en liten kort bro, och plötsligt utan förvarning var vi inne i en liten småstad. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Vi gick från den otroligt "busy" Hammersmith station, runt hörnet över bron och in en en småstad. Husen är annorlunda, det finns massvis med gröna områden. Torg snarare än köpgator och hela Barnes är lixom inringat av the Thames River.

Vi bestämde med en gång att det var där vi ville bo. Det visade sig ju naturligvis att fler än vi tycker att Barnes är fint, så det är ganska dyrt, eller rätt så dyrt, eller kollosalt dyrt, eller ok, jag erkänner ... helt sjuka priser! Jag har kommit på att man kan bli dyrblind på samma sätt som man kan bli fartblind. När vi på måndag eftermiddag stog i en tre rummare i norra Barnes och mäklaren sa att hyran var endast £2.300/månad så tittade jag och min man på varann och sa "Va billigt, vilken tur vi har". Det värsta är att vi menade det. Det var ett jättebra pris, men billigt vet i tusan om man kan kalla det.

Så nu har vi skola till sonen, bostad till oss allihop och stall till hästen. Jag är otroligt lättad och totalt slut.

På tal om livets cirklar, när vi på måndagen var och hälsade på i skolan som yngsta sonen skall gå i så kom en kille springande. Han presenterade sig och det visade sig att han och yngsta sonen gick i nollan och ettan tillsammans. Undrar hur stor sannolikheten var för det mötet???