Julfräckis

God Jul alla till alla er som läser min blogg. Jag och alla mina killar är hemma i Sverige hos min mor och har det ljuvligt bra. Det var vansinnigt mysigt att få träffa Ester igen och se hur bra hon och min mor har det tillsammans. Jag tänkte att det var dags för en fräckis igen. Det här är en urgammal så antagligen har de flesta redan hört den, men den är inte desto mindre en av mina favoriter.


En gammal bonde körde sent en sommarkväll hem genom skogen med sin häst. Mitt framför honom på vägen upptäckte han en orm. Han stannade hästen och lät ormen passera i lugn och ro. När ormen var mitt framför hästen stannade den plötsligt upp, lyfte sitt huvud.
"Jag är en magisk orm", sa ormen. "För att du är en sådan rekorderlig människa och stannade för att låta mig passera så skall jag låta dig få tre önskningar uppfyllda."

Mannen satt tyst en lång stund och försökte smälta det som hänt. Att ormen var magisk tvivlade han inte en sekund på i och med att den kunde tala. Långt om länge tog han mod till sig och sa,
"Jag vill ha en kista full med guld, jag vill att min fru skall se ut som Pamela Andersson och jag vill vara lika välutrustad som hästen."

"Så blir det", svarade ormen och försvann i en puff rök.

Mannen smackade på hästen och fortsatte sin väg hem. Ju längre han kom desto mer tvivlade han på att det som hänt faktistk hänt.

Morgonen därpå när han vaknade var det första han fick syn på en stor kista som stod bredvid sängen. Den var fylld med så mycket guld att det spillde ut över golvet. Han vände sig om i sängen och fick syn på ett stort blond hårsvall och insåg att även den önskningen blivit sann. Full av förväntan lyfte han långsamt på täcket och utbrast

"Å helvete, var det MÄRREN jag var ute med!"

Klok och sansad

Jag har haft hund i massor med år. Jag har jobbat med att utbilda narkotika hundar. Jag har fött upp några kullar med valpar och jag har haft nybörjar utbildningar i hundlydnad. Med detta vill jag säga att jag kan lite om hundar. Inte så himla mycket, och hemskt mycket mindre än jag skulle vilja, men jag kan lite.

Jag vet bland annat hur man skall välja valp, vad man skall titta efter och vilka saker man skall undvika. Framför allt skall man undvika att välja den valp man tycker synd om. Ofta är det just den valpen som har ett eller annat fel, i lynnet eller i kroppen.

Vi var och tittade på valp idag jag och min yngsta son. Gissa vilken valp som följde med hem? Klok och sansad som jag är valde jag självklart den valpen som helt uppenbart är nästan uppäten inifrån av mask, ser ut som tre månader fast han är fem månader, med en mage uppblåst som en spärrbalong och som först inte ville komma fram och hälsa. Den valpen valde jag, för jag är (inte) så klok.

Nu är jag helt LYCKLIG. Ett hus är inte ett hem utan en hund sa en av mina bästa vänner, och hon har helt helt rätt. Hugo Boss heter han, Hugo passar nu, och Boss ... ja det kommer kanske.

Jobb igen

Igår fick jag mitt riktiga bredband äntligen, så nu kan jag jobba hemifrån igen. Det känns enormt skönt. Jag fattar inte hur jag lyckas glömma hur enormt stressande det är att flytta. Nu tror jag att vi är klara för den här gången ialla fall. Bara för att jag är på så gott humör så kommer här ännu en av mina favorit fräckisar.


En man på semester i USA kommer in på en bar och ställer sig vid bardisken. Medan bartendern häller upp en öl får mannen syn på en stor glasburk full med $100 sedlar. Han blir förstås nyfiken och frågar bartendern om burken.

-Jasså den, svarar bartendern. Den är alla insatserna i en vadslagning vi har här. Du lägger $100 i burken, och om du klarar av tre uppgifter så blir alla pengarna dina. Om du inte klarar av det så stannar pengarna i burken.

-Vad är de tre uppgifterna man skall göra, undrar mannen.

-Först skall du dricka en flaska Tequila. Bakom baren i trädgården finns det en folkilsken doberman. Han har problem med en tand som hänger lös, den skall du ta ut. Det sista du behöver göra är att tillfredställa min svärmor som bor här ovanpå. Hon är 85 år gammal, hon luktar lika illa som hon är ful och hon har inte haft sex på över 30 år. Klarar du de tre småsakerna är pengarna dina, flinar bartendern.

Mannen flinar tillbaka och säger att det kanske han skulle klara men han är inte så dum att han försöker.

Timmarna går och mannen dricker öl efter öl. Snart verkar pengarna i burken väldigt lockande och de tre sakerna ter sig mindre och mindre besvärliga ju mer öl han dricker. In på småtimmarn på morgonen har han bestämt sig. Han ställer ifrån sig sitt ölglas, lägger $100 i glasburken och ber bartendern om en flaska tequila.

Han får snabbt i sig tequilan, torkar av sig om munnen, tar ett djupt andetag och går ut till hunden på baksidan. Inne i baren står männen förstummade när de hör hunden morra och skälla som besatt. Ljuden blandas snart med skrik av smärta från mannen. Bartendern som varit med om detta innan tittar på sina andra gäster och skakar på huvudet.

Plötsligt hörs ett högt utdraget långt tjut och sedan blir det dödstyst.

Efter en stund haltar mannen tillbaka in genom dörren. Han är helt blodig, hans ena öra är söndertuggat och han har blivit av med två fingar. Han torkar av sig på sina söndertrasade byxor och säger kaxigt,

-Jaha, det var hunden fixad, då kanske någon kan visa mig var kärringen med den dåliga tanden finns.

Ester

Min Ester har flyttat hemifrån. Hon har flyttat från oss hem till min mamma i Sverige. Underbart för både Ester och min mamma, väldigt tomt för oss som är kvar.

Att fotografera en valp

1. Packa upp filmen ur burken och ladda kameran
2. Plocka ut filmburken ur valpens mun och släng den i papperskorgen
3. Plocka valp ur papperskorg och borsta av dammsugarludd från nos
4. Välj en bra bakgrund för bilden
5. Montera kameran på tripoden och ställ in fokus
6. Hitta valp och plocka ut smutsig socka ur valps mun
7. Placera valp på den fokuserade platsen och gå tillbaka till kameran
8. Glöm platsen och jaga krypandes efter valpen
9. Håll kamera i en hand, brottas med valp med andra handen
10. Hämta papper och torka bort nosavtryck från linsen
11. Plocka ut blixten från valpens mun och släng i papperskorgen
12. Släpp ut katten och torka av valpens rivna öra och nos med antiseptisk lösning
13. Lägg tillbaka tidningarna på bordet
14. Lägg tillbaka smutstvätten i tvättkorgen
15. Försök få valpens uppmärksamhet med en pipleksak
16. Kolla om kameran gick sönder eller fortfarande mot alla odds fungerar
17. Häll upp en stadig drink
18. Sätt dig i din favoritstol, drick din drink och lova dig själv att lära din valp "Stanna", "Sitt", "Nej", och "Loss".... Imorgon

Och om du har extremt bra reflexer så är detta vad du ser.

Jag lever än

Jag fick ett meddelande igår där det stog:

"Jag trodde du var förolyckad, död, begraven, överkörd, mosad och borta för alltid!!!"

Flytten har tagit det mesta av min tid och kraft. Jag har varit och jobbat på Isle of Man i två olika omgångar och jag har inte fått bredbandet inkopplat till det nya huset förrän i förrgår. Jag har varit oförskämt dålig inte bara på att blogga utan även på att höra av mig till mina nära och kära. Till som har börjat fundera på om jag inte längre befinner mig ibland de levande kan jag tala om att inte bara lever jag, jag mår dessutom kalasbra :)

Jag lovar bot och bättring i framtiden. Som en delblot tänker jag nu dela med mig av en av mina favorit historier. Tänk på bred göteborska när ni läser den för den funkar bäst så.


Kalle sitter i soffan och läster en tidning och Ada sitter intill honom och löser korsord.

- Kalle lille, säger Ada. Kan du hjälpa mig med ett ord? Det är fem bokstäver, första två bokstäverna är "F" och "I", sista bokstaven är "A" och ledtråden är "Herrarnas förtjusning".

- Ja, svarar Kalle, det måste la va fiska.

- Ja men visst Kalle, det är klart att det är. Har du ett suddigummi?

Min far

Igår berättade jag för min man att min farmor var med och startade Syndikalisterna i Göteborg. Medan jag berättade tänkte jag på hur synd det är att hon och jag aldrig kom överens, att hon nog var en mycket mer intressant person än vad jag förstod medan hon levde. Jag bestämde mig för att jag skall fråga min far om henne.

Det tänkte jag. Hela den meningen tänkte jag klart innan jag mindes att jag inte kan fråga min far. Han dog för tre år sedan.

Min far och jag samlade på fräckisar. Ingen fräckis var för ful eller för söt för att hamna i våran samling. Vi samlade för nöjet att dela. Varje gång vi hörde en fräckis ringde vi den andra och berättade. Min far engagerade sina vänner och kollegor överallt i världen att hjälpa till med vår samling. Med åren har samlingen inte bara blivit stor utan också unikt mångkulturell.

Fortfarande när jag hör en fräckis är min första reaktion att jag skall ringa min far. Men jag minns att jag inte kan innan tanken är slut.

Jag saknar honom.

Vi fick det!

Vi fick huset. Efter förhandlingar om hyran och inflyttningsdatum blev det idag på morgonen klart att vi får lov att hyra båda våningarna. Inflyttnig blir det första Oktober. Jag är glad som en pingvin och helt lycklig.

På begäran av en del nära och kära så kommer här fler bilder. Tack för alla hållna tummar :)

Hopp om Hus

Jag vågar knappt säga det, men jag tror att vi har hittat ett hus. Kanske, kanske om vi har tur. Vi har lagt ett bud på hyran och väntar nu att få höra tillbaka. Håll tummarna!

Pub lunch

Igår var jag och mina mostrar och åt lunch inne på en pub mitt i London. Vi satt på uteserveringen och myste i solen. Plötsligt kommer en man utspringande från puben och börjar skälla ut en kille som sitter vid bordet bakom mig. Mannen skriker och gestikulerar vilt åt killen som ser helt förskräckt ut.

- Ta bort den! Ta bort den jävla* jackan, skriker mannen och ser ut som om han tänker börja slåss.
- Vilken jacka, undrar killen förskräck. Den här? säger han och lyfter lite försiktigt på kanten av jackan han har i knäet.
- Ja den, fräser mannen. Visa vad du har under jackan ditt jävla svin.

Mannen kastar sig framåt och jag hinner tänka att nu jädrar blir det slagsmål, men istället för att slå till den stackars förskräckta killen så rycker mannen undan jackan. Under jackan finns MIN HANDVÄSKA!**

Jag tror inte mina ögon. Killen har lyckats sno åt sig min väska som stod mellan mig och min moster långt in under vårat bort. Jag har inte märkt något, inte ens känt hans närvaro. Helt chockad lutar jag mig framåt och rycker åt mig väskan ur killens knä. Killen och hans väninna reser sig och rusar iväg med mannen i hälarna.

Så igår fick jag tillbaka min väska innan jag visste att den var stulen. Som skuggan hade sagt, hade jag tur eller otur? En sak vet jag med säkerhet. Min väska är hädanefter i mitt knä eller fastkilad mellan mina fötter när jag är ute.

Nötter:
* Alla svärord är fritt översatta och mycket dämpade i grovhet. För den strikt verklighetstrogna kan en ledtråd vara att mannen hade en hel del att säga om killen sexualitet och liknade killen vid diverse kroppsdelar, både kvinnliga och manliga. Mannen verkade dessutom anse att killens ursprung inte var helt av det mänskliga slaget.

** Vid det här laget är jag helt enig med mannen i hans beskrivning av killen, killens sexualitet och killen ursprung.

En dag som den här.

Jag vaknade med huvudvärk.

Jag fick ÄNTLIGEN tag i mäklaren som hade hand om en lägenhet vi ville titta på, och fick beskedet att den redan var uthyrd.

För tre veckor sedan besiktigade jag bilen, men den gick inte igenom på grund av någon damask som hade gått sönder. Bilmekanikern som hjälpte mig fixa damasken upptäckte även ett missljud i en broms. Han hade inte tid att fixa det då, så vi bestämde att jag skulle lämna in bilen till honom i morse, så skulle han fixa det innan ombesiktningen i eftermiddags. Det glömde jag.

Jag hann precis till besiktningen. Till skillnad från för tre veckor sedan så tyckte besiktningsmannen idag att missljudet i bromsen var ett problem. Bilen gick inte igenom besiktningen.

Jag ringde bilmekanikern och körde över bilen till honom. Han hann inte fixa bromsarna idag, så jag fick lämna bilen hos honom och hämta den imorgon. På vägen hem på tunnelbanan inser jag att jag har gett bilmekanikern hela min nyckelknippa.

Räck upp handen om du tror att min husnyckel sitter på min nyckelknippa?

Nu skall jag gå och lägga mig.

Att bo eller att inte bo

I November förra året hyrde vi en trerumslägenhet i Barnes i sydvästra London. Vi beslöt oss för den här lägenheten trots att den är lite liten för oss, för att den var det fräschaste boendet vi kunde hitta på så kort varsel.

Trots idogt letande har jag inte lyckats hitta något som är bättre än den vi har, så förra veckan ringde jag till vår mäklare för att be henne förlänga kontraktet med ett år. Men se det gick inte, den lägenheten vi bor i är nämligen såld!

Jag har alltså knappt två månader på mig att hitta något annat. Nu är det inte längre frågan om att hitta något bättre än den vi har, för nu har vi ju ingen. Det verkar nästan helt omöjligt att för en rimlig summa pengar hitta någonstans att bo som för det första INTE luktar mögel och för det andra är aningen större än 30m2 per våning. Det är väl inte för mycket att begära kan man tycka men då är man nog som jag, alldeles för svensk.

Och då tittar jag inte ens på något som kostar mindre än £3000 i månaden!

Bara bäst

Förra veckan på onsdagen välte jag mig ur sängen vid sex tiden som vanligt, och som vanligt var jag djupt deprimerad. Det är jag alltid när jag vaknar av någon nledning. Det spelar ingen roll om jag vaknar vid sex eller elva jag är lika självmordbenägen för det. Det tar mig ungefär två timmar att bli mig själv.

Denna morgon, precis som alla andra vardagsmorgnar släpade jag mig ut i köket och satte på kaffet. Med håret i trötta testar, påsar under ögonen som nådde knäna, och knogarna släpande i mattan bakom mig hasade jag mig i riktning mot toaletten när min man vaknade och fick syn på mig.

"Godmorgon älskling", sa han så där illpiggt. Han är nämligen morgonmänniska och GILLAR att vakna. Jag var för trött för att kommentera hans ytterst irriterande käcka röst så jag stapplade vidare mot badrummet när han sa:

"Du är så otroligt vacker. När du ser så här sömnmysig ut blir jag helt nykär igen."

Nejmen förstår ni? Jag såg ut som monstret från den svarta lagunen och hans hjärna översatte det till "sömnmysig". Vi har varit gifta i 15 år, och så kan han fortfarande bli nykär. Han är bara helt enkelt bäst den mannen. Jag blev så glad att jag piggnade till, gav honom en puss och kände att jag är faktiskt nykär jag med.

Karriärs val

Ni som läst min blogg vet att min äldsta son gjorde otroligt dåligt ifrån sig på sina A-levels, men att han trots det kom in på universitetet. Han har gjort fantastiskt bra ifrån sig detta året. Han har läst matematik och filosofi, och har tagit det flesta av sina tentamen med honers, eller spetsat dem som vi säger i sverige. Jag är både lättat och jätte stolt. För ungefär en månad sedan tog han sin sista tenta och flyttade hem över sommaren.

Samma kväll som han kom hem satt vi i soffan och pratade och han talade om för mig att han äntligen bestämt sig för vad han skall bli när han blir stor.

"Åh vad roligt", sa jag och medan min mamma hjärna genast började gissa på yrken som typ läkare eller advokat eller något annat välbetalt hippt jobb. "Berätta!"

"Jag skall bli yrkes militär", svarade han stolt.

Luften gick helt ur mig. Det var nog det absolut sista jag trodde att han skulle säga. Inte för att det är något fel att vara yrkesmilitär, men min son är, eller var sist jag kollade en total pacifist, han har flera gånger kommenterat på hur bra det är att vi bor i England så han slipper göra lumpen. Dessutom är han märkessnobb och har klart dyra vanor.

"Varför yrkesmilitär", frågade jag lite försiktigt.

"Jag vill att mitt liv skall spela roll".

"Jag tycker faktiskt att det är fusk att försöka spela roll med ett vapen i handen".

"Du förstår inte mamma. Jag har alltid trott att polis och militär används i ett land för att begränsa friheten för sina invånare. Nu förstår jag att polis och militär används i väl fungerande samhällen för att försäkra sina invånares frihet. Man har vapen för att slippa använda dom", svarade pacifisten.

Så var det med det. Jag håller inte helt med om hans argument, men han har uppenbarligen tänkt igenom detta noga. Så jag får helt enkelt vänja mig. Jag är glad att han har hittat något som han tror på och vill göra. Jag är ännu gladare för att han valt Svenska armen, vi är ju inte i krig. Sen är jag faktiskt lite stolt över att han blivit så självständigt, det är starkt. För ideen om att bli yrkes militär har han inte fått från mig eller sin pappa, det är en sak som är helt säker.

Lugnt och stilla

Jag har ett X. Ja, jag har ganska många X, men ett speciellt X som kommer och hälsar på ibland. Han är far till äldsta sonen. X går just nu igenom en period där han ifrågasätter sig själv hårt, och ville en dag diskutera aggresion, och aggresivt beteenede med mig. Vi satt större delen av förmiddagen och pratade om hans aggressioner, hur jag hade upplevt det då när vi var ett par och hur jag upplever det nu. Själv är jag en lågaggresiv människa. Jag blir inte arg så ofta, det tar mig lång tid att tända till. Snäll helt enkelt. Trodde jag.

Sen satte vi oss i bilen och gav oss ut i London trafiken för att köra till Ikea. Det var ganska mycket trafik och de aldra flesta körde som om de hittat sina körkort i morgonflingorna. Faktiskt är att det var svårt att se att Någon HAde NÅGot KÖRVETT ALLS!!!!! X stirrade på mig medan jag hävde ur mig en något ogenomtänkt men dock förnedrande harang om en medtrafikant, och började sedan fnissa lite. Sedan föreslog han att vi skulle stanna på närmsta mack och köpa lite choklad.

Nu vet jag att jag är en lågaggresiv människa om:
1. Jag inte är hungrig
2. Jag inte kör bil
3. Ingen irriterar mig

Då är jag hur lugn och snäll som helst.

Dolly, det är jag det!

Jag har tagit ett jättekliv från BH kupa AA till C! Jaha tänker du nu, hon har varit och gjort en liten operation, och det kan man ju tro, men så är det inte. Det som jag gjorde var snabbt, smärtfritt och jättebilligt. Kostnaden var exakt 0:-.

Vad som hände var att jag var på Debenhams och tittade på BH. Jag frågade en expedit om de hade en speciell BH i min storlek, 80 AA (Engelska mått blir det 36 AA).
Expediten granskade närgånget kritiskt mina bröst en liten stund innan hon sa,
"I dont belive that is your size madam".

"Huh?" svarade jag artikulativt. Min enda ursäkt är att eftersom en stor del av min hjärna var upptagen med att leta efter en storlek mindre än AA medan en annan del var djupt upprörd över att hon påstod att jag inte ens var AA, så hade munnen inte tillräckligt med styrning för att mäkta med något annat än ett "Huh?".

Expediten föreslog att jag skulle gå till ett hörn av affären där man blev "uppmätt". Jag antar att jag såg lite, kanske mycket, förvirrad ut för hon sa snabbt att man borde mäta upp sig minst två gånger om året, men att allför få kvinnor gör det. Så jag pallrade mig iväg till hörnet där jag blev emotagen av en jätte söt expedit som skickade in mig i ett omklädningsrum och bad mig ta av mig min tröja och BH medan hon hämtade en BH som hon trodde skulle passa. Efter en minut var hon tillbaka med två BH:ar. Hon satte på mig en som nästan passade och sedan den andra som till min förvåning passade absolut perfekt.

Det visade sig att den BH:n som passade var 32 C(gissningsvis 70 C enligt svenska mått)! Expediten förklarade att jag i alla år gjort samma misstag som nästan alla kvinnor gör. Vi väljer en BH med för stor omkrets, och sedan så minskar vi kupstorleken för att kuporna inte skall fladdra. Följden av detta blir att vi inte heller kan ha axelbanden tillräckligt korta för att faktistkt stödja brösten, eftersom omkretsen är för stor glider BH:n upp om vi kortar axelbanden. Så enligt expediten går 90% av BH bärande kvinnor omkring med för små kupor och för långa axelband. Vansinnigt bekväma naturligvis efersom allt är löst och ledigt, men också kollosalt ineffektiva i det jobb de är avsedda för, dvs stödja brösten.

Så nu vet ni det alla tjejer. Gå och bli uppmätta för jösse namn, och hittar ni ingen som kan hjälpa er, prova en BH med mycket mindre omkrets än ni brukar ha och se vad som händer. Vem vet vilken kupstorlek ni är till slut. Ni måste bara lova att skriva in i "Tankar och åsikter." för jag är jättenyfiken på att få reda på hur det går.

Hästar i allmänhet och lusitanos i synnerhet.

Nu måste jag bara dela med mig. Det här är min lycka och stolthet. Hon blir 6 år i augusti och blir bara bättre och bättre. Hoppas ni gillar bilderna lika mycket som jag.







Inte så illa från en ras som erkännt INTE kan öka traven :) Ja, jag vet att om man skall vara petig så skulle hon burit sig bättre på andra bilden, men hon är bara en liten tjej ännu. Jag tror och hoppas att det kommer.

Duh!

Jag har just spenderat bättre delen av en halvtimme med att föröka logga in på mitt google account. Som systeyster. När jag till slut erkände för mig själv att jag har glömt bort mitt passord ... igen .... och bad google skicka det till mig, så svarade google att det gjorde google gärna, till mitt email account i australien!!!!

Jag skulle alltså logga in med mitt email, inte som mitt handle. Jag hade inte glömt bort mitt passord..jag hade glömt hur man loggar in. Sa jag att jag jobbar som programmerare?

En smart kille sa en gång; "A computor ALWAYS does what you tell it to, but very rarly what you WANT it to." :)

Ljusare tider

Ja men äntligen!!!
Våren är här, med ljus och värme. Idag red jag min häst utomhus i en t-shirt och blev genomsvett. Blir det bättre än så?

Fast det har varit lite jobbigt måste jag erkänna. Tungt. Huset som inte blev sålt. Äldsta sonen med problem i Manchester med de killarna som bor i samma korridor som honom. Han hade faktiskt jätte otur med rumsfördelningen. Killen till höger studerar musik, och spelar all möjlig sorts musik fram till 2 på natten. Killen till vänster extra knäcker som DJ och spelar också musik fram till 2 på natten. Dom blir störda av varann, så de höjer sin musik för att dränka ut den andres. Däremellan bor alltså äldsta sonen.

Kul.

Han pluggar på biblioteket nu och sover mest hemma hos tjejer (japp..pluralis! Helt annan historia dock). Mannen har haft ett par duster med värden till sonen, och nu har vi ordnat så han kan flytta därifrån, så nu är han nöjd.

Yngsta sonen har haft jobbigt med att acklimatisera sig till London. Svårt med kompisar, svårt att vara cool när man stammar. Svårt att vara tonnåring vare sig man stammar eller ej. Så jag fick häromdagen en snilleblixt och köpte honom en flång ny mountain bike. Han blev jätteglad, så mission ackomplished tänkte jag. Men då glömde jag att han är 14 och har mer testosteron än han vet hur att hantera just nu. Han tyckte det skulle vara kul att se hur hållbar en mountain bike är egentligen, så han cyklade ner för en brant betong trappa. Halvägs ner kom han på att det kanske trots allt inte var en så himla bra idee, så han bromsade ... med frambromsen ..... hoppsan!

Det visade sig att cykeln är jätte hållbar, mycket mer hållbar än vad han är själv. Vi stoppade honom i bilen och körde till närmsta sjukhus. Inte mycket annat att göra när handleden sticker ut i en konstig vinkel.

På sjukhuset opererade de för att passa benbitarna på plats och sen var vi tvugna att stanna för att se om det enormt stora gipset var lagom stort. Det var det inte, det var för trångt så de var tvugna att klippa upp det och börja från början. 48 timmar senare fick vi åka hem. Nu mår han efter omständigheterna faktiskt riktigt bra. Och tydligen är man cool om man har gips även om man stammar.

Huset är sålt! Hallelulja. Completion day är på fredag. Det går inte med ord att beskriva hur lättat jag är. En stund trodde jag nästan att vi alltid skulle ha hus på Isle of Man.


Och nu, som grädde på tårtan är det vår. Livet är skönt.

Tiden är kort

Ja datorn kom till slut och den är precis så snabb och bra som jag hade hoppats.

Sedan i början på december så jobbar jag hemifrån. Det kan man ju tro är ett lugnt och still liv, och det trodde jag faktiskt också. Det enda jag var orolig för innan jag började, var att jag skulle komma upp på morgonen ordentligt. Om jag bara klarade det, så inbillade jag mig att livet skulle vara stressfritt och smidigt och fyllt med fritid.

Nu ett par månader in i denna nya arbetsform kan jag meddela att jag har aldrig arbetat så mycket! Jag skyller på Jante och svensk prestationsångest. Jag jobbar hela tiden. Bara tanken på att sitta och blogga istället för att jobba har stressat mig. Hur ledsamt är det?

Jag tror att kruxet är att jag bara fakturerar den tid jag faktiskt är productiv, och jag kan tala om att det är inte helt enkelt att få in 7 fulla timmar av productivitet på en dag. När man är på jobbet tar man ju natruligtvis betalt för den tiden man är där, med undantag av att man ju drar av för lunchen. Man tänker inte ens på att man ju inte arbetar i sitt anletes svett HELA tiden. Åtminstone gjorde inte jag det. Jag snackade med kollegor, gick och tog kaffe, tog en kissepaus eller två utan att få dåligt samvete. Om jag fick ett privat samtal drog jag aldrig ifrån tid från min arbetsdag.

Min älskade make säger att jag måste lära mig att skriva timmarna med gaffel, men Jante håller mig i on the straight and narrow.

Med detta vill jag bara varna att mitt bloggande kommer antagligen att vara en aning sporadiskt framöver. Åtminstone tills jag lärt mig att disponera min tid ordentligt eller tagit stryptag på Jante eller köpt mig en gaffel.