Ni som läst min blogg vet att min äldsta son gjorde otroligt dåligt ifrån sig på sina A-levels, men att han trots det kom in på universitetet. Han har gjort fantastiskt bra ifrån sig detta året. Han har läst matematik och filosofi, och har tagit det flesta av sina tentamen med honers, eller spetsat dem som vi säger i sverige. Jag är både lättat och jätte stolt. För ungefär en månad sedan tog han sin sista tenta och flyttade hem över sommaren.
Samma kväll som han kom hem satt vi i soffan och pratade och han talade om för mig att han äntligen bestämt sig för vad han skall bli när han blir stor.
"Åh vad roligt", sa jag och medan min mamma hjärna genast började gissa på yrken som typ läkare eller advokat eller något annat välbetalt hippt jobb. "Berätta!"
"Jag skall bli yrkes militär", svarade han stolt.
Luften gick helt ur mig. Det var nog det absolut sista jag trodde att han skulle säga. Inte för att det är något fel att vara yrkesmilitär, men min son är, eller var sist jag kollade en total pacifist, han har flera gånger kommenterat på hur bra det är att vi bor i England så han slipper göra lumpen. Dessutom är han märkessnobb och har klart dyra vanor.
"Varför yrkesmilitär", frågade jag lite försiktigt.
"Jag vill att mitt liv skall spela roll".
"Jag tycker faktiskt att det är fusk att försöka spela roll med ett vapen i handen".
"Du förstår inte mamma. Jag har alltid trott att polis och militär används i ett land för att begränsa friheten för sina invånare. Nu förstår jag att polis och militär används i väl fungerande samhällen för att försäkra sina invånares frihet. Man har vapen för att slippa använda dom", svarade pacifisten.
Så var det med det. Jag håller inte helt med om hans argument, men han har uppenbarligen tänkt igenom detta noga. Så jag får helt enkelt vänja mig. Jag är glad att han har hittat något som han tror på och vill göra. Jag är ännu gladare för att han valt Svenska armen, vi är ju inte i krig. Sen är jag faktiskt lite stolt över att han blivit så självständigt, det är starkt. För ideen om att bli yrkes militär har han inte fått från mig eller sin pappa, det är en sak som är helt säker.
2 comments:
En van till familjen (som da nu ar i sena 60 eller tidig 70 ars aldern) var yrkesmilitar och trivdes med det och jag har alltid sett att hela familjen trivts (stavning?).
En typ van till familjen har borta, har en son som valde den vagen for nagra ar sedan. Han tycker det ar toppen, har vuxit upp och blivigt ansvarsfull och dessutom behover han bara jobba tills han narmar sig 40 och kan sedan kvittera ut pension.
Vet inte hur det funkar i Sverige, men jag tycker inte det later illa alls! Sarskilt som Sverige inte ar i krig...
Ja jag tror att du har rätt anna. Ju mer jag tänker på det desto mer stämmer karriärsvalet med hans personlighet. Det är väl bara det att jag som hans mamma inte riktigt gillar att han skaffar sig ett jobb där folk skjuter på honom :/
Post a Comment