Tiden är kort

Ja datorn kom till slut och den är precis så snabb och bra som jag hade hoppats.

Sedan i början på december så jobbar jag hemifrån. Det kan man ju tro är ett lugnt och still liv, och det trodde jag faktiskt också. Det enda jag var orolig för innan jag började, var att jag skulle komma upp på morgonen ordentligt. Om jag bara klarade det, så inbillade jag mig att livet skulle vara stressfritt och smidigt och fyllt med fritid.

Nu ett par månader in i denna nya arbetsform kan jag meddela att jag har aldrig arbetat så mycket! Jag skyller på Jante och svensk prestationsångest. Jag jobbar hela tiden. Bara tanken på att sitta och blogga istället för att jobba har stressat mig. Hur ledsamt är det?

Jag tror att kruxet är att jag bara fakturerar den tid jag faktiskt är productiv, och jag kan tala om att det är inte helt enkelt att få in 7 fulla timmar av productivitet på en dag. När man är på jobbet tar man ju natruligtvis betalt för den tiden man är där, med undantag av att man ju drar av för lunchen. Man tänker inte ens på att man ju inte arbetar i sitt anletes svett HELA tiden. Åtminstone gjorde inte jag det. Jag snackade med kollegor, gick och tog kaffe, tog en kissepaus eller två utan att få dåligt samvete. Om jag fick ett privat samtal drog jag aldrig ifrån tid från min arbetsdag.

Min älskade make säger att jag måste lära mig att skriva timmarna med gaffel, men Jante håller mig i on the straight and narrow.

Med detta vill jag bara varna att mitt bloggande kommer antagligen att vara en aning sporadiskt framöver. Åtminstone tills jag lärt mig att disponera min tid ordentligt eller tagit stryptag på Jante eller köpt mig en gaffel.