I förra veckan red jag min häst för första gången i Richmond Park. Det var en fantastiskt fin dag, mild och strålande solsken. Min häst är ganska ung, totalt ovan vid att ridas ute och med ett mycket milt bett i munnen. För er som inte talar häst kan jag säga att bettet är det som sitter i munnen på hästen och som fungerar som styr och hastighets kontroll. Oftast.
20 minuter in i Richmond Park bestämde sig min häst för att det där med frisk luft och lummiga träd inte var för henne, så hon sprang hemåt. Jättefort. Jag gillar att rida, faktiskt är att jag älskar att rida, men nu så här efteråt kan jag erkänna att sitta på 600 kg okontrollerbara muskler som springer så fort att det fladdrar i kinderna inte är så himla kul. Det är faktiskt bara kul när man vet att man kan stanna om man vill. Och det var uppenbart att det kunde jag inte. Det slutatde med att jag släppte vänster tygel (snöret som sitter fast i bettet som man håller i), och tog tag i höger tygel med bägge händerna och drog för kung och fosterland. Vilket löjligt uttryck...det hade ingenting med kungen att göra, jag drog helt och hållet för min egen skull.
Den killen jag var ute och red med jobbar i stallet där min häst är uppstallad. Han var kolugn hela tiden och ursäktade henne med att det var nytt för henne, att hon är väldigt ung osv, så jag bad honom rida henne dagen efter. Jag sa att han kunde stoppa vad han ville i hennes mun bara han tog ut henne. Jag skyllde naturligvis på att min mamma var här så att jag inte KUNDE rida dagen efter, men jag tror inte att jag lurade honom det minsta.
Dagen efter ringer han glad i hågen och säger att han just varit i parken med min häst och att hon hade varit jätte duktig. Inte legat på bettet en enda gång! Han hade ridit henne i någonting som heter Gag på engelska och är ett bett med hävstång. Alltså enormt skarp, antagligen den absoluta motsatsen till det bettet jag hade ridit i. Jag blev jätteglad att det hade gått bra, och samtidigt blev mitt ego lite tilltufsat. Jag insåg till min egen förvåning att det jag hade velat skulle hända, var att han skulle ringa mig och säga "Nu har jag ridit, det var det värsta jag varit med om, nu FÖRSTÅR jag hur ortroligt fantastiskt DU rider". Men det sa han inte så jag fick nöja mig med att det gått bra.
Nu har jag ridit ett par gånger själv, med Gag, och hon är faktiskt jätteduktig. Så jag är nöjd fast att ingen kommit på än hur fantastisk bra jag rider :)
3 comments:
Gag låter porrigt...på ett ganska S&M-igt sätt =/
Det är märkligt hur vi förhåller oss till våra hästar... Hur vi, undermedvetet eller medvetet, vill vara den som rider just vår häst bäst. Hur vi tror att ingen, jag menar INGEN, kan ta hand om vår häst lika bra eller ens i närheten av så bra som vi själva kan. Hur känsliga vi är för kritik mot den egna hästen.
- Säg något nedvärderande om min häst och utan varning är du min fiende!
Det är å andra sidan helt okej att vi som hästägare klagar på våra hästar inför andra. Men det är ju enbart för att ventilera vår frustration inte för att få medhåll. Får vi medhåll så vänder vi snabbt och går istället in i försvarsställning!
Hästmänniskor är speciella och fashinerande, en udda typ på något vis - jag själv inkluderad...
Även om jag för första gången i mitt liv nu står hästlös sen tre månader tillbaka då mina, efter otaliga veterinärbesök och rehabiliteringar under år, fick ta steget till de evigt gröna ängarna.
Men en gång hästmänniska alltid hästmänniska - tids nog har jag med all säkerhet slickat mina sår och återgått till det "normala" dvs ett liv med hästar i det så klart!
nini hehehe
ac håller med dig. Jag har alltid tänkt att om man har problem med ett för stort ego så är det bara att köpa sig en häst. Den kommer att sätta ens ego i korrekt perspektivfå direkt :)
Post a Comment