Inte bara jag

Min man jobbar med båtar, eller närmare bestämt gastankers. Den minsta av hans båtar är 170m lång och väger fler ton än jag kan komma ihåg.

Igår till middagen berättade han om en fiskebåt som var på väg hem från några dagars jobb ute till sjöss. Då de har arbetat nästan i ett sträck i 48 timmar låg två av besättningen och sov, och kapten höll vakt på bryggan. Vid tolvtiden på dagen kände kapten att han behövde gå på toaletten.

Enligt regelboken måste bryggan alltid vara bemannad för att man skall kunna hålla uppsikt över andra fartyg. Regelboken säger också att alla fartyg måste väja för en fiskebåt med nät i havet. Om man har kommit så nära en fiskebåt att man kan urskilja om hurvida nätet är i eller inte, så kan det vara försent för att väja. Detta resulterar i att alla alltid väjer för fiskebåtar, oavsett var näten befinner sig. Detta visste naturligtvis kaptenen, så han tog lugnt sin tidning och gick ner till toaletten.

En av min mans fartyg låg för ankar. Hon hade problem med någonting i maskinen och hade stannat för att åtgärda felet. Flaggen som talade om att hon hade problem och låg stilla hade hissats och en understyrman satt vakt på bryggan. Efter en ganska händelselös vakt får han syn på en liten prick längst ut i sin radar. Han tänker inte så mycket på det. Han behöver ju inte vara så orolig, en 170m lång båt är rätt svår att inte se. Dessutom har de ju flaggen hissad, så alla vet att de ligger still. Efter en liten stund inser han att båten i hans radar fortfarande är på väg rakt emot dem och börjar känna sig lite olustig. Han tar sin kikare och får se att det är en fiskebåt. Understyrman anar oråd och kallar upp gastankers kapten på bryggan. Kapten blir också orolig. Kapten försöker få radiokontakt med fiskebåten men det är ingen som svarar.

Fiskebåten kommer närmare och närmare.

Kapten hämtar en megafon och går ut på däck medan styrman forsätter att försöka få radiokontakt. Vid det här laget har oron spridit sig på gastankern och hela besättningen står nu ute på däck och tittar ner på fiskebåten som obevekligt närmar sig. Kaptenen ropar till fiskebåten genom magafonen men det är ingen som visar sig på fiskebåtens däck. Gastankerkaptenen har svårt att tro sina ögon när fiskebåten utan att väja från sin kurs en endaste millimeter, utan att sakta av en endaste liten knop, rammar rätt in i sidan av gastankern.

KABOINK!

Fiskebåten har en sån kraft när den kör in i gastankern sida att den studsar tillbaka flera meter. Sen kör den på gastankern igen. Och igen. Och igen.


Vrid tillbaka tiden en minut och tänk dig fiskebåtskaptenen. Där sitter han i godan ro på toaletten när han plötsligt inser att han ligger utspridd på golvet. Meddvetandet om att något har gått katastrofalt fel når honom samtidigt som ljudvågorna av dånet. Fiskare är ett tufft släkte, så istället för att stelna i skräck och förvirring skramlar han sig så gott han kan upp från golvet, grabbar tag i sina byxor med ena handen och försöker komma ut så fort som möjligt.

Inget hade kunnat förbereda honom för vad han skulle se uppe på däck. 170m fartyg fyller hela hans synvinkel, 180 grader stål som han till sin förtvivlan inser att han har rammat mitt i sidan. Faktiskt fortfarande rammar, igen och igen. Långsamt lyfter han blicken och får syn på sin publik och inser utan skymten av ett tvivel att det skulle ta tid innan folk slutade tala om denna händelsen.