Igår berättade jag för min man att min farmor var med och startade Syndikalisterna i Göteborg. Medan jag berättade tänkte jag på hur synd det är att hon och jag aldrig kom överens, att hon nog var en mycket mer intressant person än vad jag förstod medan hon levde. Jag bestämde mig för att jag skall fråga min far om henne.
Det tänkte jag. Hela den meningen tänkte jag klart innan jag mindes att jag inte kan fråga min far. Han dog för tre år sedan.
Min far och jag samlade på fräckisar. Ingen fräckis var för ful eller för söt för att hamna i våran samling. Vi samlade för nöjet att dela. Varje gång vi hörde en fräckis ringde vi den andra och berättade. Min far engagerade sina vänner och kollegor överallt i världen att hjälpa till med vår samling. Med åren har samlingen inte bara blivit stor utan också unikt mångkulturell.
Fortfarande när jag hör en fräckis är min första reaktion att jag skall ringa min far. Men jag minns att jag inte kan innan tanken är slut.
Jag saknar honom.
3 comments:
Beklagar verkligen sorgen. Det är sånt där som kanske är jobbigast och ändå bäst. Saker som påminner en. Samma för mig, 3år om ett par månader. Skönt att du kan skriva om det åtminstone. Det kanske hjälper lite. Ha det bra.
Jag har sett bilden och er far ger en väldigt varm känsla... :)
Oj...
Jag hade inte läst det här innan jag skrev om J idag.
Lustigt hur det blev två sakna-bloggar helt orelaterat...
Man hade kunnat tro att vi var släkt eller nått =)
Post a Comment