Mina hundar kapitel 1

Min hund Hugo är en Staffordshire Bull Terrier. Enligt rasstandarden skall han vara modig och intelligent. Intelligent är han utan tvivel. Modig är han också, modig som ett rådjur. Hugo är en hund som inte tar något för givet. Han är rädd för det mesta och det han inte är rädd för oroar honom. Det finns inte en enda gnutta aggresivitet i honom, så när han blir rädd sitter han helt stilla och darrar. Det som gör honom så speciell är att han trots att han är rädd eller orolig aldrig förlorar sin nyfikenhet. Efter att han har suttit och darrat en stund så börjar hans nos röra sig, sedan rör sig hela huvudet efter nosen och tillslut kommer kroppen och han går fram och undersöker det som skrämde honom. När det är färdigt skakar han på sig, och sedan är han oftast inte rädd för det igen.

Hugo har vant sig vid det mesta vanliga nu, som till exempel bilar, påsar som blåser över vägen, katter, ekorrar, cyklar, dörrklockan, telefonen, matskålen som skramlar och så vidare. Det finns vissa undantag dock. Kameran är extremt farlig, vilket innebär att det inte är lätt att ta en bra bild på honom. Sidor som flickar i en bok är också på listan över potentiellt dödliga saker. Jag vet aldrig innan vad som skall skrämma honom eller inte. Min granne sa en gång att om vi någon gång får inbrott i vårat hus, så måste vi säga till inbrottstjuven att lugna ner sig så han inte skrämmer hunden.

För ett par månader sedan var mina barns kusin över och hälsade på. Han frågade varför Hugo var så orolig för allting. Jag svarade att jag inte vet riktigt, men att han satt i en bur tillsammans med en hög aggresiv bror sina första 5 månader har säkert inte hjälp. Att allt han såg när han var som mest mottaglig var insidan av en bur antar jag gör att han måste lära sig allt från början.
Kusinen satt och klappade Hugo tyst en liten stund, sedan tittade han på mig och sa:
- Vad gör han om jag gör så här?
Han böjer sig ner mot Hugo och säger BU! relativt högt.
Hugo kastade sig iväg från kusinen och sprang ut ur rummet. Det tog kusine tre dagar av övertalning och korvbitar innan Hugo ens stannade i samma rum som honom.

Hugo är med mig i stallet och han är inte det minsta rädd för hästar. Faktist är att han tror att hästar är en slags väldigt stor hund. I förrgår försökte han få igång min häst i lek. Han kastade sig fram med bröstkorgen i backen och rumpan i luften viftande vilt. Jag kan säga att min häst var inte imponerad! Hon strök öronen och slängde med huvudet emot honom. Han kastade sig fram och petade till hennes mule med sin nos, hann med en snabb slick innan hon slängde upp huvudet och stampade med frambenen. Han drog iväg och hämtade ett gummituggben som han försökte locka henne med. Till hans stora besvikelse var hon inte det minsta intreserad, så leken tog slut där.

Han gillar att åka bil. Det tog honom över en månad att sluta skaka i bilen, men nu har han förstått att han kommer att överleva. Helst åker han i passagerar sätet, men nu när vi har Calvin också så vill jag att bägge hundarna skall sitta bak. I går när vi skulle till stallet sprang han fram till passageradörren. Jag ropade och sa att nej, han skulle åka här bak. Glad som en lärka vänder han, springer bakom bilen och hoppar upp i bak. Det var bara det att jag inte hade öppnat luckan ännu. Jag försökte mitt absolut bästa att inte skratta, jag vill ju inte såra honom, men herregud vad roligt det såg ut. Nu tittar han noga om luckan är öppen eller stängd innan han hoppar.

Hugo är extremt tillgiven. Han är alltid där jag är och älskar att bara sitta still och bli kelad med. Han sover under mitt täcke och snarkar värre än min man. Sådan herre sådan hund brukar man ju säga, så nu är han som jag, grymt morgontrött. Jag måste övertala honom att lämna sängen för att få kissat innan jag börjar jobba. Han är mycket artig mot såväl människor som andra djur, och skulle aldrig få för sig att hoppa upp eller vara bufflig. Han ser ut som en tuff kille på utsidan, men på insidan finns inget hårt eller tufft, på insidan är han en kärleksbulle.

Sådan är min Hugo och jag tycker särskilt mycket om honom.

Calvin Klein

Om man har en Hugo Boss så måste man ha en Calvin Klein oxå!







Ja, han är rosa om det är någon som undrar. Uppfödaren hade slut på dagstidningspapper och använde istället glossy veckotidningspapper. Det visade sig att den röda färgen löste upp sig i valpkiss. Så nu har vi en blå hund och en rosa med blåa öron :)

Name dropping

Jag har kommit på att det är mycket effektivare att namn droppa om man är någorlunda bra på att minnas namn.

"Ja jag blev inbjuden på hennes fest ... du vet den blonda tjejen som spelade med i den där filmen ... du vet som var så himla rolig ... mot honom ... honom... han som var gift med den där franska tjejen ... du vet hon som ..."

är helt enkelt inte lika snärtigt.

Hur man vet att gud är en kvinna

Min äldsta syster har just varit och hälsat på. Vi lyckades ta rekordet i den nya OS grenen Multitask i klassen shopping-med-prat. I tio timmar i sträck shoppade vi stenhårt utan att för den delen sluta tala en enda sekund. Urmysigt hade vi det.

Bland mycket annat berättade hon sin favorit historia för mig och den skall jag genast skall dela med mig av till er.


Hur man vet att gud är en kvinna.

Gud sade VARDE LJUS, och ljus varde.

Gud sade .... KAN MAN FÅ SE MÖRKRET EN GÅNG TILL?

och så håller hon på fortfarande.

Jag och mina gråa djur

Jag har aldrig tyckt att grå pälsfärg är speciellt attraktivt på ett djur. Nu har jag två gråa djur som jag tycker är underbart vackra. OK, jag erkänner, jag är partisk och jag ser världen genom mitt hjärta :)

Hugo igen

Mer bilder på Hugo. Nu är han nästan 8 månader och har faktiskt blivit lite maffig. Han har fortfarande ingen aning om att han er en tuff hund. Han hälsar lika vänligt och försiktigt på pyttesmå hundar och jättelika hundar. Han är artig och mjuk mot buffliga tonnåringar, gamla damer och små barn. Nu hoppas jag bara att hans mjuka inre kan övertyga min syster som kommer på besök att han är en trevlig kille, hans yttre börjar ju faktiskt se lite farligt ut.

Som jämförelse, så här såg han ut för ett par månader sedan.

Häststöd

Igår när jag hade satt på hästen sadel och träns kom jag plötsligt på att jag hade glömt kratsa ur hennes hovar. Jag hade lite bråttom, för jag var sen till en ridlektion så jag ryckte åt mig hovkratsen och började snabbt kratsa ur hovarna. När jag kom till höger bakhov bestämde hästen sig för att sträcka sitt ben. Jag höll kvar i hoven när hon sträckte den men var helt oförberedd när hon tappade balansen och plötsligt la all sin vikt i min hand. Jag vacklade till och föll ihop...under hästen. Det är aldrig en bra plats att ligga på, speciellt inte när hästen bestämmer sig för att min högra fot passar precis som fotstöd för henne.

Då blir foten sån här.

Hugo Boss

Här är några bilder på Hugo som nu är nästan sju månader och fortfarande liten som en sockerkaka. Han är en Staffordshire Bullterrier och färgen kallas blå. Egentligen är han grå och ljusbrun, men det kallas blå.




Drygt fem månader hemma på köksgolvet.





Här är han tillsammans med en av tjejerna på stallet i början av december. Hon är också en staffe men av det lite större slaget. Det är egentligen inte en bra bild men den visar tydligt hans färg och hur otroligt liten han är.





Denna bilden är tagen idag med min telefon så kvaliten är lite dyster. Men kolla det huvudet, hur vacker är han?





På tal om huvud, det här är Thunderous Blue Boy, Hugos pappa. När jag ser honom inser jag hur fnuttig Hugo fortfarande är :)